det sista av semestern pa semestern
Strandrunkarn har gjort mig lite lagom paranoid, jag tror varje tjock neger ar han. Sa jag har tyvarr funnit det ytterst obekvamt att vistas pa stranden sjalv utan min trogna kompanjon. Dagen efter incidenten fick jag for mig att jag skulle bli strypvaldtagen av en snubbe som stod och skar upp snoren lite langre bort. Han var fiskare, saklart. Jag var dum. Gick dar ifran, men motte frugan pa vagen, sa vi gick tillbaka och hade en fin timma tills regnet borjade skolja over oss. Battre det an strandrunkare, atminstone.
Harom dan nar vi vandrade stranden stotte vi pa herr turtle gigantus, han var dock dod och luktade as. Vi ville gropa ur honom och ta med skalet hem, som skold och souvenir, men fick inse vara begransningar. Igar sprang jag pa herr dolphinus, ocksa dod. Leonie ville plocka tanderna pa den, men oroade sig for mycket over hygien. Kanske lika bra det. Ett tandlost delfinspoke hade varit ganska o-charmigt. Vi har aven funnit uppspolade minihajar, hammarhajar, taggfiskar, samt en och annan fin liten snacka, och i och med det borjat var bana som knapande hobby-hippies. Apropa alla doda sea-fruits har jag borjat undra hur dom har det dar ute egentligen. Jag funderar over stora sjomonster eller fororeningar, men antagligen ar det bara den harmlosa naturen som satt den sidan till, och strommarna valjer att strandsatta dem just har. Tja, vad vet jag, kan ju spekulera i evigheter. Forra veckan var vi dock ute och seglade pa en liten jangada (lag trasegelbat) och fick da beskada frisk, glad och levande turtle. Den guppade sa fridfullt i vagorna, vi hoppade i och badade. Fint som snus.
I onsdags blev vi medtagna till dynorna dar alla koola kids samlas om eftermiddagarna for att sandsurfa branterna ner, samt lagga av en och annan galen akrobatisk konst ner for stupen. Jag fick prova bradan, och det med slaende resultat, ma jag saga. Nar jag stallde mig pa den skrattade de och kallade mig stupid gringo, men nar jag val satte av blev de tysta. Jag gick vinnande ur kampen, saklart.
Efter tva veckor i Canoa kanner jag mig redo att lamna, dock ej utan en viss separationsangest, samt tio kilo sand extra i bade harbotten, klader, vaskor och pa huden. Platsen har charm, jag kommer tillbaka. Nu vantar Amazonas. Vad mer kan jag saga, livet ar flott.
Harom dan nar vi vandrade stranden stotte vi pa herr turtle gigantus, han var dock dod och luktade as. Vi ville gropa ur honom och ta med skalet hem, som skold och souvenir, men fick inse vara begransningar. Igar sprang jag pa herr dolphinus, ocksa dod. Leonie ville plocka tanderna pa den, men oroade sig for mycket over hygien. Kanske lika bra det. Ett tandlost delfinspoke hade varit ganska o-charmigt. Vi har aven funnit uppspolade minihajar, hammarhajar, taggfiskar, samt en och annan fin liten snacka, och i och med det borjat var bana som knapande hobby-hippies. Apropa alla doda sea-fruits har jag borjat undra hur dom har det dar ute egentligen. Jag funderar over stora sjomonster eller fororeningar, men antagligen ar det bara den harmlosa naturen som satt den sidan till, och strommarna valjer att strandsatta dem just har. Tja, vad vet jag, kan ju spekulera i evigheter. Forra veckan var vi dock ute och seglade pa en liten jangada (lag trasegelbat) och fick da beskada frisk, glad och levande turtle. Den guppade sa fridfullt i vagorna, vi hoppade i och badade. Fint som snus.
I onsdags blev vi medtagna till dynorna dar alla koola kids samlas om eftermiddagarna for att sandsurfa branterna ner, samt lagga av en och annan galen akrobatisk konst ner for stupen. Jag fick prova bradan, och det med slaende resultat, ma jag saga. Nar jag stallde mig pa den skrattade de och kallade mig stupid gringo, men nar jag val satte av blev de tysta. Jag gick vinnande ur kampen, saklart.
Efter tva veckor i Canoa kanner jag mig redo att lamna, dock ej utan en viss separationsangest, samt tio kilo sand extra i bade harbotten, klader, vaskor och pa huden. Platsen har charm, jag kommer tillbaka. Nu vantar Amazonas. Vad mer kan jag saga, livet ar flott.
Kommentarer
Trackback
