ärnst

Nu sitter jag här, sjunger högt för mig själv och låtsas att jag är på Bali. För här är ju inget mer än ett grått, regnigt och dött Lindome. Ganska trist, men ganska alldagligt. Bali vore najsbajs, tack. Min energi är låg, väldigt låg. Jag har inte sovit många timmar denna veckan, så förstår egentligen inte varför jag sitter här. Hursomhelst. Dagen, eller snarare den senaste veckan har präglats av Kalle i alla dess former. Jag och Julia är Kalle-galna på vårt sätt och har inte så mycket mer än just Hej Kalle i skallen. G-Kalle och Kalle-K är grejen. Graow, as we also säj. Inte en lugn stund här inte. Imorgon är jag ledig, mycket behövligt. Ska unna mig en lyxig och maffig frukost. En sån där med frukt och yoghurt, sockersöta flingor, färskt bröd och en massa pålägg, te och färskpressad juice. En sofistikerad och kulturell tidning vore rätt och i bakgrunden dov cigarrmusik. Åh, varför inte? Synd bara att skafferiet gapar tomt. Det blir nog inte bättre än lite halvtorrt bröd, naturell yoghurt och te till en allt för tråkig och ointressant tv. Egentligen förstår jag inte vad vi har alla tv-kanalerna till, det går ju ändå aldrig något vettigt. Nåväl, varken mina pengar eller min sorg. Jag glider runt på mitt bananskal inuti min bubbla. Förvirrad, galen och röd om kinderna. Ganska enformigt, men tryggt. Jag är en sån människa som är rädd för förändringar. Skit rädd faktiskt. Det kanske är därför en del saker i mitt liv faktiskt ser ut som de gör. Jag vågar aldrig ta chansen, på grund av rädslan att förlora. Men jag kan ju heller aldrig vinna något (en riktig klyscha, men faktiskt sann). Egentligen vet jag att jag bara har mig själv att skylla. Jag kommer att glida på samma bananskal i samma bubbla i en framtid för mycket om jag inte gör något. Om jag inte själv ser till att förändringen sker. Imorgon är en annan dag, en ny framtid och en ännu mer galen Anna. Då kan ett under ske. Jag ska muta ödet eller manipulera gud. Eller bara ta mod till mig. Jag har inte bestämt mig.