ärnst

anna är back on track, åtminstone för nu. ännu en dag i min överspelade, labila och allmänt hysteriska lilla värld har passerat. jag börjar fundera på om jag kanske är psykiskt sjuk trots allt. inget allvarligt, utan bara någon lätt störning, som ett litet skrapsår på hjärnbalken typ. det är som att jag har en hel elefanthjord i huvudet, hjärtat går ständigt på högvarv, jag äter konstant och vet sällan hur jag ska förhålla mig till mig själv (om jag ska skratta eller gråta, så det blir ofta ett mixat mellanting av ingenting och allt på samma gång). dessutom pratar jag med mig själv när jag känner mig ensam. GÖR DU OCKSÅ DET?

power of joy tiden är definitivt över och jag känner stor saknad. den gör sig mer och mer påmind och påtaglig för varje dag som går. dock hörde jag rykten om vidare föreställningar i kenya runt december/januari. ska det bli av lär vi få slita som djur, men det är det definitivt värt, och definitivt nödvändigt. för just nu saknar jag, saknar jag, saknar jag! jag saknar petronillas "jak elskar ala" och hennes fnitter, johns "REFA" och "alla få plats", chokladpralinerna och banda-dans, philips dyk, alla skratt, korridoren på stallet, francesco, tula mama, basobaleika, heaven help us all-slutet, uppvärmningarna med banda, mässen, facettens underbara café-tant, mimmis uppmuntrande klappar, mamma mia-pia, myskvällarna i elim kyrkan, sångerna, resorna, kollektiv livet och den enorma samhörigheten, "varsågåd mijna vener"-gubben i åtvidabergs grill, shoppingrundorna på ica och focus (framförallt "1500 spänn!? då kan vi ju lyxa till det"), girlylisious-rummet, alla "och vad har du för årsinkomst", att åka tio personer i ingemars lilla röda bil, scenkläderna och guldbanden som sticker i magen, att få säga att emil är stark, livs-coach mike, vårt födelsedags-medley, raketen, kvällen på bysjökrogen i åtvidagberg, premiärnerverna på konsert och kongress, stämningen, gemenskapen, wawesh och linda tillsammans, kvinnorna, wayo-wayo, inledningsfilmen, repetitionerna, tonhallens big-brother tv, burn, trummorna, känslan... listan kan göras hur lång som helst, men ingen som inte har varit med kan någonsin förstå vad jag försöker få fram. känslan, glädjen och lyckan är obeskrivlig. det är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv.

jag måste egentligen plugga, precis som varje gång jag förmår mig att krafsa ner lite strunt här. jag måste plugga. jag måste plugga. JAG MÅSTE PLUGGA. alla dessa måsten gör livet så tråkigt. men snart är det sommarlov och jag kan göra vad jag vill (inom mina snäva ekonomiska gränser, vill säga). jag har inget sommarjobb och jag kommer leva som en fattig råtta på gatan. men, så länge solen är med mig...

jason mraz kommer till peace & love - JAG ÄR DÄR

nu måste jag dessutom också sova. attans, då hinner jag inte plugga mer. ILLA, jag är snart körd hela vägen ner till lucifers kokande lavar.

over and out,
ärnsti.

situation number four, the one that left you wanting more
- ta mig tillbaka