ärnst

när jag vaknade imorse snöade det utanför mitt fönster här på vinden och morfar spelade hederlig gammal jazz för fulla muggar nere i vardagsrummet. jag fick känslan av att befinna mig i en härlig rulle från tiden då det sig begav. tiden då designers gjorde namn för sig och satte riktlinjer för framtiden. då röda läppar, swing och charlstone i härlig chaplinanda högaktades. fredagsnöjet var inget taffligt idol-tittande i tv-soffan eller 25-kronors cider och dunk i hysteriskt sunkiga lokaler. nej, då var opium drogen och dansen lite mer komplicerad än primitivt vevande i takt till musiken. bilarna, hattfodralen, språket och människorna hade stil, kulturen var levande och livsandan hade klass.

men för att inte låta misslynt gläder jag mig ändå åt att kunna vältra i förnödenheter, hålla kontakten med människor utan att behöva  träffa dem och ha möjligheten att hållas vid liv med hjälp av respiratorer tills jag är över hundra och varken kan prata, äta, gå eller komma ihåg. det är tryggt att veta, att det bara är till att springa in på närmsta mottagning och be en trött doktor ordinera lyckopiller då vägen känns tung och deppig, för att åter få livet att ändå kännas som en ljuvlig charlstone igen. ja, tacka vet jag 2007, min varma dusch väntar.

jag mår som jag förtjänar efter en natt som gårdagens, men efter att ha tömt hela magen, borstat håret och tagit en rask promenad i solen mår jag tämligen mycket bättre. tur att mormor finns med varmt te, hembakat bröd och gräddiga ostar. gårdagen var hur som helst grymt rolig, trots diverse raggningsförsök från en och annan skum fyrtioplusare med påtaglig åldersnoja och andra tampongproblem på 7eleven. vi kom dock aldrig dit vi planerat, utan slutade på ett sunkigt danshak (vilket kompenserades av lyll och trevligt sällskap) vid hötorget istället. prick tio över fyra hann vi med sista nattbussen så där lagom glada i hågen. för att underlätta hemfärden hade jag tänkt till (vilket jag till min egen stora lycka gör ibland) och gömt ett par fula, men ack så sköna gamla slängfärdiga sneakers i en buske vid parkeringen nere vid tågstationen. lila lackpumps i all ära, men att spatsera 20 minuter i uppförsbacke mitt i natten är varken skonsamt för mig eller dem. natten slutade med knäckebröd och vatten vid köksbordet runt femsnåret.. tack kim för en sån ball kväll - om du minns mig...?   

vem är jag att säga att livet är skit? herregud, jag vet för tusan inte ens innebörden av meningen. människor har varken hem, familj, mat eller skola. men inte fan tror jag att de går runt och tycker att livet är skit. de fokuserar på nästa steg; att överleva. så här ligger det till idag: jag började skriva ett bittert inlägg om hur jag satt på axess akuten i total panik och om hur grått det är att jag lider av halsfluss och om hur redo (tyd sarkasmen) jag var för att ta mig an ännu en höstdepression. sedan blev jag avbruten för att ta en titt på nyberg & törnblom på tv3 och insåg då hur jävla meningslöst det faktiskt är att gå runt och vara bitter. jag har trots allt, inte en enda jävla vettig anledning till att vara bitter. okej, saker och ting går inte riktig som jag vill, och jag vill lova att jag har haft ett rejält oflyt. men vad är det att gräma sig över? så mycket annat går så jävla bra (jag bor inte i ett skjul, jag har inte cancer (även om jag trodde det för en kort sekund, ang. svullen spottkörtel). jag har inte krig utanför dörren och min bästa vän blev inte ens sprängd i luften igår. jag är definitivt inte ful (faktiskt tämligen snygg, om jag får säga det själv), lider inte av låg intelligens och saknar inte skor i garderoben. ja, du förstår...). men jag har ett liv som är på tok för kort för att slarvas bort, helt enkelt. och så var det inget mer med det. egentligen kan jag inte säga att jag faktiskt är så där bitter på riktigt. det har mest blivit en trygg svada som är så lätt att ta till istället för att bara acceptera. jag ska från och med nu fokusera på hur bra jag själv är, och på allt bra som gör mitt liv så fett bra. för det är en del, vill jag lova. jag skulle kunna skriva hel lista på saker som förgyller vardagen. en lista som de saker som gör mig till denna skrämmande bitterfitta inte ens kommer i närheten av i längd och mängd. så varför låta dem styra och begränsa mig? det här kommer att låta (låter redan) fruktansvärt klichéigt, men det får gå för det: livet är livet och dess möjligheter är obegränsade. därför ska den lilla bitterfittan inte tillåtas att domdera mitt tankespektra och med det förvandla mig till ett tomt svart hål. nej, nu är det ta mig tusan slut på bitterfittans glada dagar. hennes tid är förbi. tack och adjö -vink, vink-. det här kallar jag insikt - fy fan, vad jag är bra.

jag tänkte avancera mitt spindeldödande (det blåa IKEA glaset fungerade ju uppenbarligen inte, trots tre syrelösa dagar) genom att rädda mig själv från det stora svarta fanskapet som oinbjuden tagit sin plats på min vägg, och tänkte därför försöka kväva den i en väl försluten evianflaska. så i lugnan ro, väl betryggad om att imse var i säkert förvar, gick jag och la mig. men sekunderna efter det att jag släckt lampan fick jag en sån hemsk känsla av dåligt samvete över mig. svarta moln som omringade mig, och nästan ekade fram ordet mördare... skrämmande, vill jag lova (och en aning överdramatiserat). jag vet dock inte om det verkligen hade med empati och rent samvete att göra, eller om det i själva verket handlade om att jag på fullaste allvar trodde att denna spindel var en mördarspindel av värsta slag, som på ett eller annat sätt, antingen genom att kontakta sina allierade med hjälp av uråldriga indianliknande ritualer, eller genom att själv ta sig ut ur flaskan med hjälp av diverse spindelmannen egenskaper, brutalt skulle ge sig på mig i sömnen... så jag fick tända igen, går ut i köket och överräcka den till oscar (inga dumma risker bör tas, det var ju trots allt jag som ensam bar ansvaret för att ha stängt in den) som släppte ut den i fria naturen. puh!

dock fick jag ju aldrig veta hur lång tid det tar innan en spindel kolar vippen av syrebrist i flaskan, vilket känns aningen bittert. effektiviteten hos evianflaskan är fortfarande osäker. men, det kanske är så att jag faktiskt inte är någon kall spindelmördare trots allt. för upp steg solen och torkade bort allt regn, och lyckliga imse, vimse, spindel fick mot alla odds ändå klättra upp för trån' igen...