ärnst

dags för meningslöst bloggande. jag vill att mitt liv ska röra sig framåt och jag försöker verkligen släppa allt bakom mig. men jag har en tendens till att alltid älta saker och ting, vända upp och ner och in och ut på problemen och istället för att slutligen släppa dem, håller jag dem hårt så att de både gror och möglar - samtidigt. hur är det möjligt att ens ha en sådan extrem tankeverksamhet? jag låter mig styras av principer, funderingar och ogrundad taktik. jag lovar, om en vecka har jag gått under. för den panik som jag känt de senaste fyra dagarna, kan inte liknas med något annat. det är som om jag haft en elefanthjord omkringflängandes i kroppen, en stor, kall isbit i halsen och extrema, skjutande pansarvagnar i huvudet. häromdagen visste jag inte vart jag skulle ta vägen med mig själv. så i brist på kontroll öppnade jag alla köksluckor (det är sinnesjukt - är jag rubbad?), mölade i mig choklad, vindruvor och digistive, tills jag slutligen kom på att mina joggingskor otåligt väntade i garderoben. så på med dem och ut i ösregnet. det var obeskrivligt skönt och fullkomligt befriande. jag stötte på en ko som höll på att glo ögonen ur sig. fick för mig att hon ville stycka mig för att sedan långsamt käka upp mig - tugga och svälja, tugga och svälja. upp och ner i alla de fyra magarna. den var cool och jag var cool, faktiskt. när jag väl kom tillbaka hem, helt utpumpad och genomblöt, kunde jag andas ordentligt igen och åtminstone tänka relativt klart. men sen, när adrenalinet släppt och endorfinerna tagit slut var jag tillbaka på ruta ett igen. inte lika extremt, men illa nog. egentligen kanske det är så att jag inte vågar släppa mina ogrundade problem utan rötter bakom mig av rädsla för vad som ska ta över. problemen blir en trygghet till slut. något vardagligt och bekant som alltid finns där. och om jag skulle släppa dem, kommer nya saker att dyka upp. sådant som måste bearbetas på nytt för att jag överhuvudtaget skall klara av att ha dem med mig. och att bearbeta något nytt, vore att ta död på mig själv - igen. ja, sån är jag. hellre tråkigt och tryggt än spännande och ovisst. åtminstone när det gäller känslor. och trots att jag vet precis vart jag vill komma, får jag inte den respons jag lättsamt skulle ta emot. att kämpa gör ju allt mycket mer spännande, men också så mycket mer påfrestande. och när jag varken vet vad jag har att vinna eller förlora blir jag bara förvirrad och ställd. och... tom. ja, jag vet inte ens vad jag känner. bara att hela jag ekar skrämmande tomt. är det föresten sånt här som kallas filosofi? eller vad är filosofi? obesvarade frågor, djupa livsfunderingar och bottenlösa hål? eller är filosofi filosofi, endast när någon sätter stämpeln filosofi på funderingarna? att jag ens funderar över detta är minst sagt sorgligt. men nu är det som det är, och jag är den jag är. och trots att jag känner mig sorgsen och tom, är jag samtidigt ändå tillfreds med vardagen. på något klurigt sätt är det så. men det hjälper inte när natten och ensamheten tränger sig på. då dras jag istället in av it-världens härskare och försvinner in bland bloggar, snabela:n, bilddagböcker och musik. för av någon konstig anledning skänker datorn obeskrivlig trygghet. och det är skönt. det går lixom att försvinna från verkligheten, men samtidigt gå hand i hand med den. jag kan inte förklara och jag ska inte fortsätta. nu borde jag istället ge mig av till sängen för ytterligare dagdrömmar, nattdrömmar, förhoppningar och funderingar. you name it. en annan gång.