ärnst

jag har en tendens till att alltid plåga mig själv, se till så att jag aldrig mår för bra. är jag lycklig måste jag själv också se till att förstöra det, fort som fan. det är som att jag slåss och jävlas med mig själv. du själv är din värsta fiende. allt för att inte tappa kontrollen. jag blir förbannat, jävla arg på mig själv, och jag skulle behöva en fet, jävla smäll för att komma i balans igen och för att vakna upp. saken är ju den att jag inte bara gör mig själv illa, utan också dem runt omkring. jag blir så jävla arg för att jag flyr. jag förnekar, ignorerar och springer iväg, likt kurragömma. jag drar upp damien's deppsound på högsta volym och tycker allt för synd om mig själv. sitter här och glor, funderar och våndas. vad ska jag göra med mig själv? det suger att jag suger på känslor, och det suger att jag suger på att släppa taget om det förflutna och de känslor som ännu har sina rötter kvar där. men skulle jag släppa det förflutna skulle jag inte ha något annat val än att ta tag i verkligheten, vilket jag helt ärligt inte ens vet om jag varken klarar av eller vågar. det är mitt största problem - feg. jag behöver hjälp med att bota min tankemani, mitt kontrollbehov, min rädsla och min saknad. HJÄLP! HJÄLP! HJÄLP! fuckingHJÄLP! jag fortsätter hoppas på att minnen fortfarande betyder, och jag fortsätter hoppas på att mitt askungekomplex blir botat, men tills dess fortsätter jag bara att lyssna på damien,