i don´t really care if you are straight or gay as long as you make my day
som alltid när man ser på gamla bilder klumpar det sig i magen och ett litet nostalgitåg flanerar igenom hela kroppen. och som alltid frågar jag mig vart tiden och åren tagit vägen. det är läskigt hur lätt det är att tappa dem som då stod en närmast. nu är det som att inget av det betyder något längre och när man av en slump stöter på varandra är man inte mer än alldagliga främlingar. år av vänskap kan raseras över en natt, och när jag tänker på det gör det förbannat ont. ingen kan väl säga var, när och varför det blev fel och gick som det gick. men bara att konstatera sanningen smärtar.
miss li - late night heartbroken blues är skriven för mig. det är galet hur varenda låt på skivan kan kopplas till mitt emotionella tillstånd och status. jag behöver bli tagen med storm, jag behöver tappa kontrollen, jag behöver bli förstådd och jag behöver bli genomskådad. därför behöver jag dig. läskigt va!? låt nummer nio vågar jag inte ens kommentera. betyder det något? självklart inte. jag har tendensen att haka upp mig och tänka för mycket på specifika saker, en egenskap jag hos mig själv hatar. jag vet att jag måste gå vidare, men det är svårt. och innerst inne vet jag inte ens om jag vill det. för jag hoppas ju fortfarande. ja, JAG HOPPAS FORTFARANDE. finns det liv så finns det hopp har jag hört. men hoppet förtär.
jag, kim och oscar har precis spelat monopol, vilket jag och kim vann överlägset. 55 miljoner mot 0 kronor. oscar gick i konkurs. det är av den nya upplagan, så systemet med papperspengar är ersatt med kreditkort och batteridriven avläsare. väldigt hightech och väldigt smidigt. dessutom kan man även köpa djurgården och strandvägen, vilka numera är de dyraste gatorna. jag och kim hade självklart hotell även på dessa. monopol är ett sådant spel som endast är roligt när det går bra. igår var det jävligt roligt.
även värt att nämna är att jag ännu en gång förälskat mig i de manliga huvudkaraktärerna i en glättig och typisk highschool-komedi. denna gång adonisarna i highschool musical. den var så där fånigt, underbart bra, och när man är på sådant humör är dessa filmer det bästa som finns. det ger en form av primitiv tröst, och återigen även en liten smula av hopp. så med en late night heartbroken blues fortsätter jag att hoppas. och jag hoppas framförallt på att finna kraften att gå vidare, för det är vad jag behöver innan jag smulas sönder och kan kastas som plockmat åt fåglarna. jävla upphakade idiotfan.
i don´t really care if you are straight or gay as long as you make my day,
ärnsti
p.s. politiker: SÄNK KÄRLEKSLÖSHETEN...
http://enannatyp.bilddagboken.se/
ja hoppas e aldrig bra. lev i nuet, du e stark o vacker!! vem de än handlar om e han antagligen inte värd dig ändå...
jag gillade också den, high school musical! :D så töntig, men ändå bra.
hetaste bruder evern!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Du skrämmer mig. Att vi känner så lika. Du skriver om att du måste gå vidare, men att du inte vill. Jag börjar nästan gråta när jag läser det. Förstår dig så äckligt mycket.. Jag hatar detta, men älskar att någon känner likadant.
..och det du skriver om att "det finns ju faktiskt hopp". Var tvungen att tillägga det.
Har vi samma hjärna?
Ja, hata är ett milt uttryck, det är förtärande. Men, ja - det är skönt att någon känner likadant, för ibland är det så ensamt att man bara vill spy på sig själv och allt man utsätter sin omgivning för. Men att förneka sina känslor är omöjligt. Och att gå vidare betyder ju att man måste ta nya risker, och gör man det måste man börja om med sig själv. Jag vet inte ens om jag orkar det... Hopplösa fanskap. Ibland undrar jag vart jag ska göra av mig själv och min frustration, för det finns ju ingenstans för den att ta vägen. Skönt att du tänker som jag!
Och apropå hjärna: Jag har verkligen ställt mig samma fråga när jag läser din blogg. Det är som att gräva i min egen hjärna! Vi kanske har samma alien föräldrar!?
Kunde verkligen inte sagt det bättre själv. Varenda mening känns som om den kommer från mig och mitt eget ordförråd. Är känslor överskattat? Hade man mått bättre om man inte känt någontingalls och vart ovetande om kärlek eller dyl. Det är frustrerande som du säger. Skönt att ha någonstans att göra sig av med en del av det. Även om långtifrån allt kommer med. Fly in i bloggarnas värld. Ibland vill man bara slå sönder tangentbordet för att man inte får ur sig alla känslor. Det är skrämmande.
Och ja, någonstans har vi connection. Det är jag säker på.
Hurvida känslor är överskattat vet jag inte, men just nu känns det så. Fruktansvärt onödiga och smärtsamma iaf. Det värsta är att det tycks så lätt för alla andra. Hur gör dom? Jag funderade när jag åkte buss idag över hur det skulle vara om allt vore likgiltigt. Man hade ju aldrig kännt sorgen om man inte fått känna den där glädjen. Men så här i efterhand vet jag inte om det är värt att känna sorgen för glädjen. Den är ju desto kortare än efterarbetet. Kanske det är bättre att viga sig åt materialismen i alla fall och inte känna något alls, då kan man åtminstone hålla sig i schack och slipper dras med labila känslor. Allt är så fruktansvärt svart på vitt hela tiden, antingen eller. Kärleken gör mer ont än vad den gör gott. Mycket skrämmande! Det går inte ens att gråta längre, utan det är bara sorg som ständigt sitter som en tjock klump i halsen. Att skriva är ändå en lättnad, men ibland vet man inte ens vart man ska börja. Åh, vad ska man göra av sig själv?
Så många frågor och så få svar.
Man kanske bara får stå ut och hoppas att vindarna vänder...