ärnst

jag är en struts. en feg, jävla struts som stoppar huvudet i sanden så fort verkligheten blir för påtaglig och så fort känslorna börjar svalla. saknar jag kontroll blir jag rädd och flyr, enklast möjliga väg. eller så förvränger jag sanningen (också ett alternativ). jag inbillar mig känna saker som jag inte känner och trycker ner de sprudlande obekanta känslorna. jag tränger undan det som är okontrollerbart och propsar på det gamla. det luktar personlig konservatism. jävligt illa, jag är alltså en struts. jag måste ta tag i mig själv och jag måste framförallt sluta sträva efter det ouppnåeliga - man kommer ingen vart. och det börjar jag inse - smärtsamt. varför är det så lätt att stoppa huvudet i sanden och bara stänga av? ja, jag är faktiskt jävligt bra på att stänga av mina känslor (år av träning ger fina resultat). jag blir en kall vägg, rå och kylig. och då skäms jag för jag vill inte vara sån, men ibland är det redan för sent. helvete, jag är en jävla struts. och så är jag ledsen. smärtsamt sorgsen helt utan anledning. jag kan inte hitta en enda godtagbar ursäkt till att få känna som jag gör. jo, en - men den tränger jag undan, fort som fan. fast vid närmare eftertanke är faktiskt inte heller den godtagbar. jag låter min bitterhet förgöra mig, kvävande långsamt. och den förgör min omgivning. de mest oskyldiga är dem som får ta de hårdaste slagen, FÖRLÅT. jag skäms. life's a fucking bitch: GE MIG ETT MANUS. återigen: jag vill leva ett kravlöst liv efter mina villkor. men åter-ÅTERIGEN: verkligeheten är mer komplicerad än så och jag behöver ändra mitt konservativa förhållningssätt, för det SUGER och förgör. men först ska jag dricka caffé latte.