ärnst

jag och julia satt som deprimerade, skrynkliga russin med ytterkläderna på, på dali och klagade på allt och inget, livet och skiten - TRISTESSEN. att axel står ut förstår jag inte, men det är tacksamt att han gör det. vad skulle vi göra utan honom? han har livserfarenhet som en 80-åring, och jag förstår inte hur det gått till, men som sagt, tur är väl det.

anna: "fan vad allt är deprimerande och tråkigt"  
axel:   "men sluta deppa då"                                        
anna:  "men ska man bara vara glad då eller?"      
axel:    "nej, det är ju dumt"

sen skrattade jag åt mig själv, och förundrades än en gång över hur lätt han ser på livet. kanske att somliga har en del att lära. efter nyår börjar jag mitt nya liv: inget onödigt grubblande, inget tyckasyndommigsjälvmanér, och inget jävla deppande helt enkelt för det är så jävla meningslöst och leder verkligen ingenvart (förutom ner i skiten, och där är vill jag ju, hur knepigt det än kan låta, faktiskt inte vara). jag är förövrigt världsmästare på kommatecken, fina saker det där. än så länge lever jag, och jag börjar så smått känna mig fri från mig själv. det låter som jag har blivit frälst eller beskådat en uppenbarelse, eller whatever: jävligt klichéigt iaf. men det får göra det, för jag är lättad. det återstår att se hur länge det håller i sig den här gången, jag passar på nu.