ärnst

Jag känner noll, verkligen noll. Alltså, ingenting. Det är tråkigt. Mycket trist. Kanske att det beror på att jag bara jobbar, gäspar, äter och sover mest hela dagarna. Jag har helt enkelt blivit en avsocialiserad varelse med orakade ben. Men inte ens det orkar jag bry mig om längre. Jag är trött på att vänta på att veckan ska ta slut. Ju mer jag väntar desto längre tid tar det. Jag är trött på att vänta överhuvudtaget. Ja, att vänta på bussen, vänta på tv:n, vänta på teet, vänta på telefonen, vänta på livet... vänta på kärlek. För jag vet ju inte ens om kärlek finns. Och gör det det, väntar jag nog fördjäves ändå. För när det kommer till sådant som känslor är jag usel, somliga vet precis vad jag menar. Det är så mycket lättare att bara stänga av, låtsas som ingenting och fly bort. Då behöver jag inte ge mig själv och jag behöver inte riskera att bli vare sig sårad eller sviken. Jag är en tönt. Verkligen t.ö.n.t.se, på riktigt. Om jag fortsätter kommer jag garanterat sitta ensam med mina katter och klaga på alla väsnande ungar (vilket jag i viss mån dessvärre redan börjat göra). Nu är jag pessimistisk, jag vet. Men jag orkar inte mer, livet är trögflytande. Jag vill gräva ner mig. Hej och hå och hejdå!