ärnst

jag har väldigt ovanligt nog blivit klar en hel kvart innan jag måste gå, och finner inget vettigare att sysselsätta mig med än att klottra ner lite blaja. jag känner hur ett flummdamptillstånd långsamt gör sig märkbart. absolut inget ovanligt med det, det hör nog mer till vanligheterna numera. egentligen skulle jag vilja dampa loss hela inlägget... men det skulle ju strida så enormt mot mina principer. och sådana har jag många av. jävla principer. vad är de egentligen värda när verkligheten slår till? inte mycket, knappt ett skit. så det får (trots att det tar emot) bli lite UGHGHGHGH, klrtmhdfhdfsnljöadhgjafg cdfohefpe whi whefo v. så känner jag mig idag.

... det feta jävla felet med mig är att jag allt för lätt, allt för ofta blir kär i kärleken (längre än så vågar jag inte ta det, för det innebär ju att man måste bli känslomässigt engagerad. och blir man det slutar det ändå alltid med att man blir sårad, och det är ju onödigt. jag är fördjävla feg). det suger. och så lider jag ju av mitt feta askungekomplex. det suger det med. dessa båda i kombination: illa! ändå skrattar jag... jag blir fan inte klok på mig själv nånstans...

vid närmare eftertanke: - allt är som det ska vara (bortsett från att jag nog förlagt min hjärna i en fet smog). och andas gör jag ju fortfarande, vilket är ett gott tecken?! syre in, koldioxid ut typ, och jez, jag lever. hurvida det är ett bra eller dåligt konstaterande har jag inte bestämt mig för än. jag har inte tid att blaja längre, tåget väntar.

måste skratta -
julia, ska vi skratta nu? xD

so long,
ärnst.