ärnst

well, you shake that apple tree, and life deals you an orange, and either way, either way you're cursed. don't make it a turn for the worst.

tillbaka till det där med att vänta. den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. fint. i själva verket är det ju så att den som väntar på något gott, alltid väntar för länge. allt kommer att inträffa, och det är just därför den där väntan är så fruktansvärt meningslös. de där timmarna jag rullar tummarna och tittar upp i taket på mina tio år gamla självlysande stjärnor hade jag lika gärna kunnat sova. jag hade sluppit de bottenlösa funderingar som bara förvirrar hela kroppen och fördröjer ännu mer. jag hade sluppit lyssna på tvättmaskinen, moppepojkarna, fnitter och annat oväsentligt. återigen tillbaka till det där med väntandet. det är ju, som jag så väl klargjort, det enda jag gör. och det värsta är ju att jag inte ens vet vad jag väntar på. för det är ju inget speciellt eller någon speciell. jag väntar väl kanske på att få något att vänta på. istället för att ta tag i mitt liv låter jag mig istället dras allt djupare och djupare ner dit där jag inte vill vara. det är som att min bubbla, mitt rum bara krymper och krymper, väggarna tränger sig på och är allt för nära nu. det är svårt att andas och det värsta är att jag inte ens vet varför. allt känns meningslöst och ingenting leder fram till det bättre. när ska man få betalt för allt slit? jovisst, bra betyg är väl en belöning kanske, om än en mer konstlad sådan. men den leder inte mitt liv framåt. det är bokstäver på ett papper som egentligen inte betyder särskilt mycket. de ger väl en tillfredställelse i sig, och förut har det ändå räckt. jag har alltid haft mina fina bokstäver på mina fina papper att luta mig mot. men det räcker inte, jag kräver mer. just det, KRÄVER mer. och det är väl kanske just det som är problemet. istället för att fokusera på nuet fokuserar jag på framtiden som jag inte vet ett skit om. den gnagande, ovissa framtiden som gör mig skör och galen av nyfikenhet och ångest. ångest för att framtiden ständigt kommer närmre och närmre, samtidigt som den aldrig tycks komma med något nytt. det är rörigt och för min egen del borde jag kanske sluta fundera och analysera och tänka så mycket. men det finns inte mycket mer att göra. jag känner att det jag skriver knappast leder någonvart, jag har nog klarlagt min poäng för längesedan. men jag behöver bara lätta på trycket lite. jag vet inte vem som läser, eller ens varför. men det är skönt att skriva, och jag gör väl det mest för min egen skull skulle jag tro. fast att du läser är väl bra i sig. jag har min familj som bryr sig och mina vänner som bryr sig. jag är snygg (ja, åtminstone är jag inte ful), jag är smart, duktig och begåvad, och mina betyg gör sig som sagt mycket bra på skolans hemskickade papper. jag har tak över huvudet, mer kläder än jag behöver, mat på bordet och framförallt drömmar som jag, om jag bara gav mig fan på det, skulle kunna förverkliga. ändå är det något som saknas. ett fett jävla tomrom som jag inte vet hur jag ska fylla. jag vet inte ens vad jag ska fylla det med. kanske att allt är som det ska vara, varken mer eller minde. kanske att det är jag som har för höga krav och förväntningar på tillvaron. det tycks ju så lätt för alla andra. ingen klagar, folk lever sina liv utan missnöje. eller så är de lika bra på att dölja det som jag är. kanske att du är lika trött på ditt liv som jag är på mitt. kanske att du dag ut och dag in frågar dig själv när en förändring ska komma. det kanske helt enkelt är så att man blir så trött på sig själv och den man är för att det är den enda man dras med tjugofyra timmar om dygnet, från födseln till döden, ja under hela ens existens. det är väl kanske bara att acceptera och sluta fundera. jag blir inte klokare någonstans, vilket jag också redan klargjort. det är så lätt att sakna det man inte har, men så jävla svårt att uppskatta det man faktiskt har. det är så jävla lätt att klaga på allt som är skit och trycka ner dem som av någon anledning anses sämre, men så jävla svårt att belysa det som är fint och bra och vackert. varför det är så har jag ingen aning om. hur det än ligger till så är det enda jag med all säkerhet vet, är att jag är så jävla trött på att allt är som vanligt. jag skulle kunna fortsätta i evighet, mina funderingar tar aldrig slut. men för att hålla kvar dig till sista ordet ska jag avrunda nu. jag kommer med all säkerhet att återkomma med liknande, eller kanske helt andra funderingar. om inte så har jag funnit något bättre att göra. tills vidare, lev väl eller far illa. det är helt upp till dig.