ärnst

har spenderat större delen av dagen i skolan, precis som varje måndag. spanat in en och annan snyggve, dött av skratt och antagligen skämt ut mig som jag brukar.  men det bjuder jag på. när jag och hannah kommer igång är det svårt att sluta. vi har kanske dålig humor i andras ögon, men tillsammans är vi oslagbara. jag har skrattat tills jag inte orkade stå på benen, vilket var behövligt. dessutom har jag gjort den bittra upptäckten att det är ytterst få som tar mig på allvar. visserligen har de väl all rätt i att inte göra det, jag var ju inte så sur som jag ville ge sken av. men bara det att jag inte kan få dem att ta mig på allvar för att jag vill att de ska göra det, är ganska  surt. hursomhelst. när jag knallat hem i mina blöta skor (ja, jag kunde vrida ur dem, jag hatar regn) fastnade jag, förvånande nog, vid datorn där jag sjönk ner i soffan och grät några floder till one tree hill. nu har jag även hela säsong tre avklarad och ett tomrum är lämnat efter århundradets bästa serie. måste tjata till mig fyran av kim på något sätt. iaf. eftersom jag är så lat att jag inte ens orkar slänga mina vindruvskvistar i soptunnan, kastade jag ut dem på altanen och hoppas nu på att de försvinner innan mamma får ryck. hon är pinande överpedantisk, vilket faktisk kan vara allt för påfrestande allt för ofta. jag gör mitt bästa för att komma med så bra ursäkter som möjligt för att inte behöva plugga. julius caesar in my ass. men det måste väl göras, i guess, och jag har slut på ursäkter. så en annan gång, i ett annat liv (åtminstone i en ny framtid) ska jag försöka komma tillbaka. vänligen notera att jag försökt hålla mig så långt borta från deeptalk som jag möjligen kan. ska nämnligen försöka leva efter de visa visdomsorden "allt blir vad man gör det till", vilka jag nypremiärade idag. vi får se hur länge det håller. nu ska jag möla choklad, mm. TACKHEJ och adjo.