ärnst

igår grät jag för första gången sedan domedagen. men det var skönt, nästan som en liten befrielse. jag står fortfarande i kontakt med mina känslor. och så satt jag ju med mina trogna åhörare, det var fint. och mysigt. ja, jag och julia stannade kvar i skolan med carro till klockan fem, trots att vi slutade tjugo i ett. jag ville helt enkelt inte åka hem. för när jag väl kom hem återstod inte mycket mer än tvånget att packa min väska, pappa väntade ju. här är jag som en isolerad fisk från antarktis. för det är kallt som tusan. jag har sovit med öppet fönster, så det är inte mycket varmare än femton grader här inne. mina fingrar är stela och fötterna har tappat känseln. och trots att jag stängde fönstret för tre timmar sedan blir det inte varmare. det måste vara något fel på elementet. 

på måndag väntar det avslutande psykologiprovet. jag har prestationsångest gånger tre, och just därför gör jag ingenting. får jag inte MVG ska jag ta livet av mig. eller åtminstone fundera på det. eller kanske sluta vara så drastisk. det vore nog att föredra.

jag har tittat på gamla bilder och blir nostalgisk som tusan. johan påminde mig om in gamla designlåda som jag glömde på polhem, vilken de hittade härom dagen. jävlar, det var längesedan. och vad har hänt sedan dess? inte mycket. jag får panik över tiden. det går inte att stanna upp ens för ett ögonblick och dagarna rinner iväg. allt blir som en enda sörja, samma sak från dag till dag. det är skrämmande, för det finns inte något jag kan göra åt det. och om det skulle finnas något, hade jag antagligen inte haft någon ork till att ta tag i det och åstadkomma förändring ändå.

ibland blir man förvånad när människor inte visar sig vara vad man trott och förväntat sig att de skulle vara. ännu mer förvånad blir man när människor förvirrar en på ett allt för obekvämt sätt. ja, så är det.

ibland, för det mesta, vet jag inte vad jag vill ha sagt och om jag ens har en mening eller en poäng med det jag skriver. jag måste äta, sova, plugga och leva livet.