ärnst

scoobedoo, uugh. paniken har återseglat, liksom sugit sig fast igen. ångesten är skriven, hjärtat pumpar som en uppspeedad ångmaskin. vad ska jag göra? så fort skolan återupptas kommer ångesten och paniken som ett brev på posten. ett svart kuvert, olycka. hej, jag måste lugna ner mig. ta tag i mig själv, göra framsteg - på alla plan. jag är ambitiös, egentligen. ja, ett MVG-barn, en pluggis. innerst inne. och jag behöver det. ett vg är ett nederlag, en förlust. och förlust existerar inte inne i mitt hjärnterritorium. ingen typ av förlust. och nu är det så att jag kommer förlora. för jag tycks ju inte kunna ta tag i någonting. skolböckerna ligger på hög, arbeten väntar på att bli skrivna. men jag, vad gör jag? jag framkallar sånt jag inte borde. gräver min egen grav. ja, jag har höga krav på mig själv. dessa krav kommer till slut att förgöra mig, jag vet det så väl. för inte ens perfekt är acceptabelt eller bra nog, jag strävar ständigt mot det ouppnåeliga. och det är tragiskt, eller kanske hemskt. fruktansvärt fel åtminstone. för perfekt existerar ju inte. ingen är det och världen kommer aldrig bli det. jag måste bara erkänna det för mig själv, vilket svider. det som är det värsta dock, är att jag inte känner igen mig själv längre. för jag brukar ju faktiskt tycka att det är kul att plugga. fysikaliska formler, mattetermer och världsrelationer tillfredsställer mig vanligtvis. jag gräver aldrig ner mig själv och pressar sällan fram problem av ingenting. egentligen är jag coOl. precis, oO. men nu... äh, jag vet inte. jag vandrar mest omkring inuti min bubbla, analyserar det som inte kan analyseras och gör allt förutom det jag borde göra, förstår du? tills vidare ska jag bara leva för överlevnad. HYSTERISKT, jag vet. hänger du med? jag drar. adios!