ärnst

jag tänkte avancera mitt spindeldödande (det blåa IKEA glaset fungerade ju uppenbarligen inte, trots tre syrelösa dagar) genom att rädda mig själv från det stora svarta fanskapet som oinbjuden tagit sin plats på min vägg, och tänkte därför försöka kväva den i en väl försluten evianflaska. så i lugnan ro, väl betryggad om att imse var i säkert förvar, gick jag och la mig. men sekunderna efter det att jag släckt lampan fick jag en sån hemsk känsla av dåligt samvete över mig. svarta moln som omringade mig, och nästan ekade fram ordet mördare... skrämmande, vill jag lova (och en aning överdramatiserat). jag vet dock inte om det verkligen hade med empati och rent samvete att göra, eller om det i själva verket handlade om att jag på fullaste allvar trodde att denna spindel var en mördarspindel av värsta slag, som på ett eller annat sätt, antingen genom att kontakta sina allierade med hjälp av uråldriga indianliknande ritualer, eller genom att själv ta sig ut ur flaskan med hjälp av diverse spindelmannen egenskaper, brutalt skulle ge sig på mig i sömnen... så jag fick tända igen, går ut i köket och överräcka den till oscar (inga dumma risker bör tas, det var ju trots allt jag som ensam bar ansvaret för att ha stängt in den) som släppte ut den i fria naturen. puh!

dock fick jag ju aldrig veta hur lång tid det tar innan en spindel kolar vippen av syrebrist i flaskan, vilket känns aningen bittert. effektiviteten hos evianflaskan är fortfarande osäker. men, det kanske är så att jag faktiskt inte är någon kall spindelmördare trots allt. för upp steg solen och torkade bort allt regn, och lyckliga imse, vimse, spindel fick mot alla odds ändå klättra upp för trån' igen...