ärnst

pappa sätter igång med att spela martyr och jag kan inget annat än skratta åt honom, vilket bara gör hans humör ännu värre. det är som att han har hamnat i något liknande mannens svar på klimakteriet. eller kallas det kanske bara rätt och slätt gubbsjuka? jag vet inte, men han beter sig fruktansvärt barnsligt. ibland undrar jag vem det är som är förälder och vem det är som är trotsig tonåring. med tanke på hans beteende skulle det ibland, för utomstående kanske vara svårt att avgöra (bortsett från att han är grå och rynkig, och jag skinande och slät). kort och gott. pappor?

på tal om pappor. idag på jobbet såg jag en pappa som var och handlade med sin lilla dotter. grejen med honom var att det lös så starkt om honom hur stolt han var över att vara pappa, att det nästan gjorde ont i mig. det kanske låter klichéigt, men det var något med honom och hans relation till sin dotter, som liksom satte vibbar i luften, och som var så fint. är det så det känns att bli förälder? stort, stolt och vackert? jag undrar om min pappa också såg sån ut när jag var tre... återigen, på tal om barn och föräldrar. det är en väldig massa av barnfamiljer som kommer in i butiken, vilket, hör och och häpna, faktiskt börjat locka fram en och annan moderkänsla inom mig. jag som tidigare inte alls hade särskilt mycket för barn, jag kan uppriktigt säga att jag hyste förbjuden avsky mot dessa skrikande varelser. det som ändrade min inställning var när jag fick en ny kompis, storasyster alma. hon var störtcool. hängde med mig och hjälpte mig att stöka till tröjorna, så att jag sedan kunde vika dem. och nu har jag, som sagt, till och med börjat längta efter egna. är det den biologiska klockan som satt igång? hjälp, i så fall. det värsta är att jag till och med kan se mig själv med knattar springandes omkring mig. alla dessa lyckliga små familjer har definitivt dragit igång en längtan hos mig. herre gud! jag är 18-år och har definitivt inte plats för tillökning i min kommande tio åriga livsplan. en gång i tiden (när jag var åtta år och tyckte att mamma, pappa, barn var det roligaste man kunde sysselsätta sig med), propsade jag på att jag skulle ha barn redan när jag var arton, för "jag vill minsann inte att mina barn ska ha så gamla föräldrar som jag". detta påminner kims pappa mig om titt som tätt, med lätt sarkasm. vad visste jag då? nej, jag måste leva klart mitt eget liv först. resa jorden runt. leva loppan. göra dumma misstag. utbilda mig till något fint. tjäna pengar, osv... och slutligen, hitta rätt man med godkänd genuppsättning (nej, här talar vi inte i termer som kärlek). jag önskar mig själv lycka till med allt och inget.

lala salama!

vad är det föresten med norah jones, som gör att hennes musik drar fram så förbannat mycket känslor i mig?