ärnst

jag slocknar, tidigt, och sedan sover jag tills det att jag förmår att dra upp mig själv ur sängen ungefär tolv  timmar senare. hade jag inte tvingat min tunga kropp ur det varma täcket hade jag antagligen blivit kvar där i en vecka. jag är energilös. fruktansvärt oladdad helt enkelt, och jag kan bara inte förstå varför. jag varken sover eller tränar mindre än jag brukar, och jag känner mig inte heller sjukare än vanligt. i fredags slocknade jag halv tio på golvet (varför jag ens la mig på golvet är en annan historia), och sedan sov jag tills nio lördag morgon, då jag var tvungen att dra mig upp för att kila på yoga, där jag sedan nästan somnade i stående hunden. skrattretande. det har nästan gått så långt att jag inte ens klarar av mitt eget huvud och mina egna tankar längre. jag vandrar omkring i en helt annan värld, skrattar åt mig själv från ovan och undrar när jag ska vakna upp igen.

idag har det varit lite smått hus i helvetet här. det är inte nådigt vad folk har lyckats skrika på varandra. som alltid handlar det om den där förbannade middagen, alla ska tycka så mycket. eftersom jag lider av någon psykisk störning så till den milda grad att jag faktiskt finner det roande att lyssna på när de skriker på varandra över en sådan bagatell som middagen, måste jag (för att göra det hela ännu lite mer hätskt) flika in med en och annan spydig kommentar där de gör sig som mest passande. så, efter någon timmas skrikande, smällar i dörrarna och diverse okontrollerade utbrott slutar det alltid med att "problemen reds ut" och med att alla blir så där äckligt, käckt övertrevliga mot varandra. LÄSKIGT!
"ska jag göra något medan du är borta?"
"nej, det behövs inte"
"inte sätta på ugnen?"
"nej, det behövs verkligen inte"
"men är det verkligen säkert?"
"herre gud, jag fixar det nu har jag ju sagt"
"förlåt för att jag försökte hjälpa till då!"
"åh, du behöver inte blir så jävla sur jämt"
"jag är fan inte sur"
så smäller de i dörrarna igen, och det börjar om från början. evighetskarusellen. jag avger en djup, suckande suck: SUCK. när ska de växa upp?

när det bröt ut igen drog jag på träning. ibland är det befriande att få pumpa bort all aggression, men igår var det nära himmelskt. jag hoppade på brädan i högre tempo än någonsin, och pumpade tyngre vikter än jag brukar, och hela tiden höll jag sådan där spänd ögonkontakt med mig själv i spegeln (nästan så att jag blev rädd). när passet var över var jag spyfärdig, men befriad och hög på endorfiner. det var den söndagen det. imorgon är det måndag, igen, och jag börjar om. godnatt.

^{another song all over again,
ärnsti}