ärnst

när jag och julia2 (alltså hornebrant) åkte tåget hem kom vi inte helt otippat in på ämnet killar. av någon anledning brukar det blir så, och jag kan bara inte förstå varför (jo, jag kan). när vi sedan började prata om situationen lätt salongsberusad (klockrent utrryck förövrigt), karibiska vindar, värme och solbränd hud mot solbränd hud, måste jag erkänna att jag fick en svag känsla av lust väckt inom mig. okej, lätt underdrift. med risk för att låta desperat: en stark känsla av BEGÄR, jag blev helt enkelt lite smått frustrerad och GALEN. är jag patetisk? jag är patetisk. är jag desperat? inte alls. tanken på karibien osv. fick mig helt enkelt att tappa fattningen. men som den drama-queen jag är, är det väl helt normalt?! och det är ju faktiskt skillnad på desperat och desperat; jag må vara desperat, men inte alls desperat. om du förstår? du förstår inte. slutsats: livet är underbart (ibland, för vissa). still haahaa. det var nog det hela för nu, jag måste springa till yogan. men till sist: killar är svin. tills de inte är det längre. du är så klok ibland, lovisa.

<sup>so pose for my camera - expose,
ärnsti

p.s. BEGÄR VAR DET...</sup>