ärnst

nyår är över och egentligen har jag aldrig förstått grejen med högtider. de är överskattad till fullo. man slösar pengar på kläder man aldrig igen kommer använda och gör sig fin för att sedan komma hem som  den alkoholiserade, skabbiga idiot man blivit. men, sådana nätter behövs väl de med. förra årets nyårslöften var lättsamma och inte allt för allvarliga. jag lovade mig själv att 1) städa min toalett oftare 2) göra något oväntat, oplanerat, riskabelt och galet 3) prata spontant med minst 5 okända människor på kungsbacka pendeln 4) bada i en isvak 5) börja dansa lindy-hop 6) snickra en möbel själv 7) skratta så jag får ont i ryggen minst en gång om dagen 8) läsa bibeln som roman 9) få ner mina kreativa tankar på papper i form av bild 10) hälsa på min kusin i frankrike (det blir aldrig av) 11) bli konsekventare 12) hålla alla ovanstående löften 13) aldrig avge några nyårslöften inför 2007 eftersom jag aldrig kommer hålla dem som jag avgett i år. jag höll som väntat inte ett enda, men det är kanske inte heller det som är det väsentliga. i år får det kort och gott bli: 1) ta tag i det som stör och förgör mig 2) sluta tycka synd om mig själv 3) gå vidare 4) inte etsa mig fast i historien 5) ha det bästa året i mitt liv. och julia har visst på känn att detta är vårt år. och med tanke på att 2006 slutade desto sämre än det började  är det  inte mer än rättvist att det blir så. men livet är ju dessvärre inte rättvist. antigen har man det, eller så har man det inte. en del föds med tur, andra drar nitlotten. de som har flyt i livet har alltid flyt. varför kan man för alltid fråga sig. orättvisan lär aldrig utplånas. egentligen hade jag tänkt att skriva en summering av året, men finner det meningslöst, då jag faktiskt själv är medveten om vad jag pysslat med. sorgligt nog alldeles för väl. en del minnen etsar sig fast hårdare än andra. en del är fina, andra mindre lyckliga. men även de fina minnena kan smärta. kanske det till och med är dem som gör mest ont. för det är ju när man inser att dessa dagar är förbi och aldrig igen kommer infinna sig som krafterna, lusten och hoppet tryter. nostalgi i all ära, men livet går trots allt vidare precis som det vill i ett jävla tempo, vare sig man själv vill det eller inte. det är bara att flyta med och hoppas på det bästa. för som jag nämnt: jag hoppas fortfarande. en del saker består, andra gör det inte. kanske det är det som är grejen med livet, att det är så oberäkneligt?! men det gör fördjävla ont ibland. TA TAG I DIG SJÄLV DÅ, kan man ju tycka. och tro mig, jag försöker verkligen. en gång i tiden var jag fruktansvärt bra på att kontrollera mina känslor, för jag tillät mig aldrig att släppa kontrollen. men sedan kom den dagen då jag blev tagen med storm och släppte taget i alla fall. den har ännu inte återfunnits, och det är väl kanske det som är mest skrämmande. jag försöker verkligen att kontrollera mitt labila tillstånd, lägga locket på och bara förneka. men till slut kokar det över i alla fall (allt för ofta dessvärre), och jag slängs tillbaka ner på ruta ett igen. jag skriver inte för medkännande, för att provocera eller för att tycka synd om mig själv. jag skriver för min egen skull, och jag skriver för att bli förstådd. förstår du? ibland funderar jag på att viga mitt liv åt materialismen, och helt stänga av mina känslor. gör jag det behöver jag aldrig bli sårad, men lycka lär jag heller aldrig känna. det blir ett liv som likgiltig. frågan är vilket som är värst. för tillfället har jag bara en stor klump i halsen som aldrig tycks försvinna. jag kan inte gråta längre, trots att hela kroppen kokar. jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, känslorna är inte mer än en snurrig dimma. till råga på allt har mamma även tvättat min helt nyköpta favorit tröja i för hög temperatur eftersom hon "antog att den klarade det". den är krympt och förstörd. jag är förbannat ledsen. men snart är jag på fötter igen. jag vet det, och det är just därför denna eviga väntan känns så meningslös. allting når så småningom sitt slut, så jag biter ihop tills tungan blöder.

far väl eller far illa, jag drar till stockholm

^{but the days keep rolling on so painfully playing slow,}

^ärnsti