ärnst

jag borde (måste) egentligen plugga och ändå hamnar jag här. min motivation är försvunnen, helt väck. om du hittar den, vänligen ring 0200-666 (gratis direktnummer till helvetet, där jag förövrigt spenderar större delen av min tid med att smida den eldgaffel som jag sedan sticker upp i rumpan på alla som inte behagar mig som jag begär att de ska - jag är en elak människa innerst inne. åtminstone när jag tänker, och det gör jag ju ofta. jag tänker elaka saker om människor som inte tagit bort prislapparna under skorna. jag tänker elaka saker om tjocka människor på mcdonald's, och jag tänker elaka saker om stepledaren (framförallt när hon klagar över sin värkande höftböjare eller när hon tappar takten). nu tänker ni säkert "men, varför då? vad elak du är, folk kan ju inte hjälpa hur de ser ut. så kan man inte tänka..." osv. faktum är dock att alla människor tänker elaka saker om varandra. saken är bara den att man inte får göra det, det är inte moraliskt rätt. (inom psykologin: reaktionsbildning, använder individer som har oacceptabla känslor för andra, och kan då vända dessa känslor till sin motsats). det där var väl kanske att ta i en smula, och egentligen inte riktigt samma sak, men ni förstår vad jag menar. och det är inte så att jag skänker dessa tankar för att jag tycker att jag är så mycket bättre själv, det vill jag inte alls påstå. snarare är det så att när jag upptäcker alla andras fel och brister blir ju mina egna för stunden så mycket mindre. tänk situationen: jag äter godis, för mycket godis. men så kommer en människa med en ännu större godispåse. då är det inte längre jag som äter mycket godis, för denna frosserisyndare äter ju mer, och jag kan med gott samvete trycka i mig resten av mitt godis. logiskt va!? fruktansvärt dålig liknelse, jag vet. men det var principen jag syftade på, och den förstod du väl!? och det är ju inte så att min elaka pajkastning skadar någon, den sker ju endast i mitt tankespektra (kanske att den möjligen kan läcka ut i en och annan blick). dessutom tycker jag själv att jag är en ganska bra människa som vågar erkänna både för er och mig själv att jag faktiskt är lite djävulsk då och då, tillskillnad mot alla de som förnekar detta självklara faktum. är detta någon form av debatt som pågår i mitt huvud, men som sedan läcker ut här, där jag försöker försvara och förmildra mina elaka tankar? jag vet inte, min hjärna är ett mysterium. konstaterande dock: alla är vi djävulska. vissa mer, andra mindre, så varför förneka detta indisputabla faktum? och apropå det här med djävulen: kim tror att min katt är besatt av 666. tänk om?). det där utläggandet var bara en parentes och jag måste fortfarande sammanfatta veckans matdagbok: jag tycker att jag äter bra för att... jag får i mig alla näringsämnen eftersom... dock borde jag tänka på att... sammanfattningsvis KOMMER JAG DRABBAS AV DIABETES TYP II OM JAG INTE HINNER DÖ AV ÅDERFÖRKALKNING, HJÄRTINFARKT ELLER NÅGOT ANNAT IDIOTISKT, FÖR JAG ÄLSKAR GODIS, KLADDKAKA OCH MCDONALD'S [punkt]. jag och julia kan förövrigt helt oproblematiskt hålla igång omkring 6 samtalsämnen samtidigt på msn, vilket är ganska imponerande. jag snackar så mycket skit, mest för att fördriva tiden. jag är en ganska dålig tidsfördrivare, det enda jag gör är att fundera. jag undrar till exempel

• varför jag alltid blir sjuk när det är som minst passande
• vad det är för fel på vädret
• hur det kommer sig att jag alltid lyckas förstöra mina nymålade naglar
• varför man nödvändigtvis måste vara sjutton, när det faktiskt är den tråkigaste åldern att befinna sig i
• och till sist, när lär sig ett barn att ljuga?

snurra min värld, den är tråkig. jag har föresten ljugit... jag tycker ju faktiskt att jag är bättre än alla andra. åtminstone är det alltid den slutsatsen jag och julia drar under våra mycket givande, intressanta och kloka samtal. vi är på tok för kloka för denna värld, så jag drar nog härifrån en stund (eller så tar jag tag i sammanfattningen av veckans matintag, men det känns så... o-lockande)