ärnst

den tragikomiska situationen "en labil anna i en biosalong" är ett definitivt faktum. jag skrattade tills skrattet mynnade ut i tragiskt snyftande. jag förliknar mig allt för lätt i allt för mycket (anna och julia utbytte igenkännande blickar med varnandra - jag skrattar, för vi är verkligen av en egen människoart. vi skulle kunna göra en film om oss själva). i alla fall, tillsammans med just julia och axel såg jag the holiday, en av de bästa filmer på länge. den kändes så fruktansvärt realistisk (även om den egentligen kanske inte var det, sådant händer ju inte) och ja, den ingav faktiskt en smula hopp mitt i all hopplöshet och labilitet. den belyste olycklig kärlek: anna förliknade sig. den belyste relationsrädsla och kontroll som tillflyktsort: anna förliknade sig ännu mer. jag vet ju egentligen inte om jag tror på den där förtrollande och fantastiska kärleken som en förening mellan två själsfränder. jag ser det mer som kemiska reaktioner och parningsdrift än som magi och "meant to be". men ändå så vill jag ju faktiskt tro att den finns, och det är väl därför jag ser de där förbannade filmerna. dock tror jag mer på att man behöver olika människor vid olika tidpunkter i sitt liv snarare än att det finns en som är menad. och om det nu mot förmodan skulle finnas en som är menad tror jag ändå att det handlar om perfekt matchande gener som framkallar oemotståndlig attraktion snarare än ödets mer romantiska syn på det hela (dock kan man ju känna oemotståndlig attraktion till väldigt många människor, så det gick ju inte ihop i alla fall). att söka sin livspartner nu vore ju tragiskt. patetiskt. waste of time. och att leva med en och samma människa hela livet vore tråkigt. ändå är det vad jag tycker mig syssla med: sökandet efter den perfekta mannen. han skulle exempelvis kunna vara jude law's karaktär i the holiday eller dermot mulroney's lite lagom manligt översexiga karaktär i the wedding date. men som vi alla vet finns inte dessa perfekta män i verkligheten (ytterligare en anledning till varför jag ser de där filmerna), och som den envisa perfektionist jag av någon anledning är, kommer jag antagligen låta sökande bli min död. jag använder sökandet efter den perfekta mannen som en förträfflig ursäkt för att dölja min relationsrädsla. jag är som jag tidigare nämnt en jävla struts. egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här, mer än att jag än en gång har funderat utan att komma fram till något vettigt. jag är fortfarande väldigt glad, och det tackar jag för. nu har min konstanta gladhet snart uppnått två veckor, och det är fantastiskt. jag är harmoniskt nöjd helt enkelt (det betyder inte att jag inte önskar något mer, snarare är det så att jag finner det fördjävla meningslöst att gå och gräva ner mig i saker och gå runt och vara missnöjd, när det är så mycket lättare att bara accepetera - insikt). darren hayes får med sina kloka formuleringar sammanfatta: love and other moments are just chemical reactions in your brain, and feelings of aggression are the absence of the lovedrug in your veins. yes, love and other socially acceptable emotions are morphine. och vi vet ju alla att morfin här förbannat härligt för stunden, men att det i längden hämningslöst bryter ner och förstör en helt.


<sup>i believe we place our happiness in other people's hands,
ärnsti


och, apropå det där med kärlek fann jag på julias blogg denna exceptionella förklaring på vartifrån allt det där med känslor, attraktion och annat tjafs verkligen kommer och hur det egentligen hänger ihop:</sup>