ärnst

och så kom det jag fruktade mest av allt: strömavbrottet. gudrun returns, det är fruktansvärt. dock är jag mest förvånad över mig själv och min obehärskade reaktion. visst visste jag att jag är sårbar utan mina elektroniska faciliteter, men att jag redan trettio sekunder efter datorns död skulle drabbas av panik var en fruktansvärd insikt. jag är beroende. FRUKTANSVÄRT beroende. vi lever i ett mycket sårbart samhälle, och lika sårbar blir man själv när dess alltid annars förgivettagna funktion sätts i gungning och helt plötsligt sviker. även materialismen kan alltså vara opålitlig. läskigt. när inte ens telefonen fungerar känner jag mig själv ganska out of order. förra gången, alltså under gudrun ett, fungerade varken strömmen, vattnet eller telefonen. till och med mobilnätet hade slagits ut. då satt jag där, fast ute i skogen med en halväten aladdinask, stearinljus och en dålig bok. det var fruktansvärt. jag kände flera gånger att r.i.p kära liv låg nära. men, som en skänk från ovan, kom jag på att mammas alltid lika trogna lya kanske fungerade, så jag tog min lilla vandringssäck och stack. där var allt som vanligt, och jag som sett min undergång i vitögat, kunde dra en suck av lättnad. men, som man säger, för att matcha ettan måste uppföljaren alltid vara snäppet värre. gudrun returns har denna gång även försatt mammas lya UR FUNKTION. OUT OF ORDER. det har gått 10 minuter och jag är desperat. dock fungerar blyertspenna och papper fortfarande. men sedan, vad händer då? vad gjorde man förr i tiden? jag kan inte tänka mig ett liv utan dator, tv, iPod, mobiltelefon och allt annat som förgyller vardagen. vad är det egentligen för samhälle vi försatt oss själva i? tragiskt. tack och lov har jag än så länge min älskade arne (för er som ännu inte förstått: min hårda, vita, älskade iPod). dessvärre är han fruktansvärt seg i maskineriet, och klarar sig inte länge utan hjälp från kontaktuttagen. vi är ganska lika han och jag. så när han dör, dras nog även jag med ner. jag vågar inte tänka på det. är jag beroende? jag är beroende. förbannade, jävla sårbara samhälle.

jag är så överdramatisk. alltid. det var nog inte så farligt iaf. för femton minuter senare kom strömmen tillbaka och jag kunde lättad återgå till datorn. där är, targiskt nog, en stor del av mitt liv lagrat. än en gång: vad är det för samhälle vi själva försatt oss i? ytterligare än en gång: varför är jag så fruktansvärt överdramatisk?

jag förstår inte… men jag måste väl trivas med det? jag är hur som helst fruktansvärt beroende, och det går ju inte att undgå att det är en väldigt bekväm livsstil vi åtagit oss.

och, för att citera den allmänt kloka julia sterner:
"hur kan man döpa en storm till per och varför måste tv4 visa par som har sex i tv? (på väg i fel riktning) och till sist... varför måste man plugga på en söndag?"  - livet är bra obegripligt ibland.