ärnst

jag vaknade med en fruktansvärt illasinnad känsla i magen i morse. den liksom stacks och kliade, vände och vred på sig, helt okontrollerat, vilket inte bådade gott alls. och den blev inte bättre av att jag inte hittade min älskade, borttappade ring. den där fina, pärlade ringen som kostade 29,50 på H&M. tänk att sådant skräp kan bli så betydelsefullt. när jag sedan stressade upp mig alldeles för mycket inför matteprovet, och när det sedan inte riktigt gick som jag tänkt mig, ville jag helst av allt bara lägga mig ner och dö. tacka för mig och försvinna. jag har en tendens att alltid överspela mina känslor, en egenskap jag inte alltid uppskattar hos mig själv. men så kan man inte tänka, det är fruktansvärt svagt. så jag gav mig själv en smäll på käften, ungefär, och fick en jag-känner-att-du-behöver-en-kram-kram av julia, och efter det kände jag mig lite mer tillbaka på banan igen. åtminstone för stunden. problemet är bara att jag går omkring med så otroligt mycket känslor i kroppen, och ibland kommer jag till det stadiet där jag inte riktigt vet vad jag ska gör av dem. det går inte längre att förneka dem, för man kommer alltid till en punkt då locket inte orkar dölja och hålla emot längre, och det kokar då över med en jävla fart. det var ungefär vad som hände när jag, julia och carro satt i soffan på cosmos. och det var så fint, faktiskt. ibland är det så skönt att bara få ur sig allt som ligger och gror, och när alla tycks komma till detta klimax på en och samma gång, blir stämningen så, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, monumental kanske. nästan som folk beskriver en religiös uppenbarelse. ja, ni hör hur jag låter. jag är så sentimental, rubbad och överspelade på samma gång. men det är som om mina känslor slagit ner över mig som en blixt idag. jag undrar om det har med rådande PMS-besvär att göra, eller om jag helt enkelt är ganska känslomässigt instabil titt som tätt. eller om månens position kanske har ett litet finger med i spelet om mitt liv (inte för att jag vet något om sådant, jag har bara fått för mig att sådant har betydelse). så idag har jag gråtit över det som jag inte längre får gråta över, men ändå måste gråta över ibland. och det var så skönt, fastän jag helst av allt vill skjuta en kula i skallen på mig, av ren ilska. bestraffa mig själv. men det skulle inte hjälpa särskilt mycket alls. det är bara att bita i det sura äpplet, som någon någon gång så fint formulerat det. och så länge man håller distans till sig själv och inte vältrar sig i sin egen olycka, tror jag att det är bra att bli lite känslomässigt överspelad då och då. det var hur som helst en mycket intressant eftermiddag, och det stör mig att jag inte kan sätta ord på mina känslor och situationen. när jag sedan kom hem och stod och packade, stressad och jävlig, kom jag att tänka på kim och alla hennes fenomenala sätt att muntra upp mig på. till och med matten blir rolig i hennes närhet, så jag började liksom skratta för mig själv. jag ska bara vara borta en vecka, men ändå kommer jag sakna dessa underbaringar så fruktansvärt mycket. idag var en sådan här dag där det delvis konstaterades att "det är detta som är livet". men det gick också upp för mig vilka det är som skiner när allt annat känns skit. det är dem som står ut med ältande, gnatande och mina flippade utspel. life is a rollercoaster, you just gotta ride it får bli dagens klockrena budskap. det har varit mycket prat, känslor och tårar, men a whole lot of love, som julia uttryckte det.