om jag tar morfar med mig ut ikväll
när jag vaknade imorse snöade det utanför mitt fönster här på vinden och morfar spelade hederlig gammal jazz för fulla muggar nere i vardagsrummet. jag fick känslan av att befinna mig i en härlig rulle från tiden då det sig begav. tiden då designers gjorde namn för sig och satte riktlinjer för framtiden. då röda läppar, swing och charlstone i härlig chaplinanda högaktades. fredagsnöjet var inget taffligt idol-tittande i tv-soffan eller 25-kronors cider och dunk i hysteriskt sunkiga lokaler. nej, då var opium drogen och dansen lite mer komplicerad än primitivt vevande i takt till musiken. bilarna, hattfodralen, språket och människorna hade stil, kulturen var levande och livsandan hade klass.
men för att inte låta misslynt gläder jag mig ändå åt att kunna vältra i förnödenheter, hålla kontakten med människor utan att behöva träffa dem och ha möjligheten att hållas vid liv med hjälp av respiratorer tills jag är över hundra och varken kan prata, äta, gå eller komma ihåg. det är tryggt att veta, att det bara är till att springa in på närmsta mottagning och be en trött doktor ordinera lyckopiller då vägen känns tung och deppig, för att åter få livet att ändå kännas som en ljuvlig charlstone igen. ja, tacka vet jag 2007, min varma dusch väntar.