ärnst

som vanligt när jag och pappa bråkar bryter helvetet löst. men den här gången nådde kriget en ny dimension, eller ett nytt tillstånd. upplösningstillstånd. jag vet inte vad som hände, plötsligt bara brast det och tårarna strömmade. hela jag gick sönder. jag sa allt det där som jag har gått och burit på i hela mitt liv, men som jag aldrig vågat, velat, vågat (!) säga. om hur han hanterade skilsmässan, om hur jävla rädd jag var för honom när jag var mindre, och framförallt om hur jävla ont alla hans lögner och svek gjorde. och att den smärtan liksom har fastnat här. jag försökte få honom att förstå hur jävla hårt det har präglat mig, om varför jag inte vill berätta saker för honom och varför jag vänder taggarna utåt. jag tror han förstod. jag säger inte att det är hans fel, men det är på grund av hans lögner och svek som jag har så svårt att lite på människor, i synnerhet killar. det finns inte att, jag vågar inte, släppa folk in, riktigt nära, på livet. och bara det kan göra ont ibland. men ibland blir det så ändå, och det är dem man älskar mest, som sårar mest. förbannat jävla smärtsamt. jag har insett att jag inte kommer kunna sluta gråta förens jag har gråtit mig till söms, men jag orkar inte heller bry mig om det. ibland är det så skönt att bara låta det komma. det finns fasader man ska putsa och ytor som skall poleras noga. ju värre det ser ut där bakom, desto mer måste det glänsa på utsidan. idag var det skönt att vara ful och repig hela vägen igenom. det finns så mycket inom mig som gör så ont och som vill ut. hela min hjärna är som malt kött, jävligt köttig. kletigt och osammanhängande. dessutom är den dimmig och rörig och svart och vit och jävligt tom på samma gång. det är så mycket som är och så mycket som inte är. förbannat mycket som är svårt att hantera och, ja, ni vet väl alla hur det är att bara leva. ett annars fint liv kan faktiskt vara svårt ibland. som nu. en varm kopp te hjälper mycket. men ibland krävs det lite mer...