ärnst

Nu kan du få mig så lätt är den bästa låten i världshistorien. Jo, jag skulle nog våga säga så. Håkan är min gud, nästan. Varför kunde inte jag få föda hans barn? The Gods är emot mig. Det känner jag i knänet. Tänk att allt ibland måste bli så uppebart för att man ska kunna bekräfta det som alla redan vet. Tråkigt, men face the reality kanske? Jag tror jag skriver ganska osammanhängande och obegripligt, dock inget jag tänker göra något åt. Jag är en vimsig själ. Vet inte alltid själv vad jag vill få fram. Min lördag började nådigt bra med löpning i Isaksmosse. Mysigt och behövligt. Jag har inte rört på mig på hela veckan. Katastrof. Bara ätit godis. Men sådana veckor behövs dem med. Och nu sitter jag här i min fula mysoverall och gör inte ett piss i vettig riktning. Borde ta itu med lite matte, men här finns ingen laddad hjärna. Boken bör också läsas, men den viljan är på vift. Upptagen med annat kanske. Ska hänga med Jöliah läjtör. Jag är sugen på morotskaka in den stora staden, så får se vad som blir. Jag kanske behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans. Eller en kopp te. Eller en ny väska. Eller sömn. Eller bra musik. Eller sol. Eller sommarlov. Eller nya drömmar. Eller en han. Eller godis. Eller något som jag ännu inte vet finns. Eller en ny tanke. Eller en ny dag. Eller en drastisk happening. Eller vad fan, vad vet jag? Föresten. Du gröna tröja, jag tror du är snygg. På riktigt.

Peace out alla peas.