jag kommer bara vara historia, om ens det
Det slog mig nyss att vi alla någon gång kommer försvinna. För alltid! Allt som jag tycker och tänker, känner och hör, kommer att gå upp i rök. På några sekunder kommer jag bara vara historia, om ens det. Dessförinnan ska jag åldras. Kanske skaffa en drömprins, som efter några år av glans och lycka förvandlas till den mansgris som varje man innerst inne är. En otrogen jävel med läppstift på skjortkragen. Kanske att jag tvingas klämma fram en hel skara gnälliga ungar. Dem kommer jag pryda som julgranar med reflex, långkalsong, overall och yllemössa. Allt det jag som mest föraktar kommer ligga på toppen av min prioritetslista. Jag kommer att bli trött, grinig, rynkig och hängig för att slutligen bli bästa bundis med plastikkirurgens alla knivar. Samtidigt skall jag också hinna med en lysande karriär, mycket pengar och en välutrustad combi-Volvo av senaste årsmodell. Innan dess måste jag dessutom leva ett minnesvärt och idylliskt tonårsliv, men hur fan ska det går till? Jag börjar bli rädd nu. Hur ska jag hinna med allt, och hur ska jag orka. Var tid har sin charm sägs det ju, så jag kramar min tumme hårt och hoppas på det bästa. Dö kommer jag ändå att göra, förr eller senare.
Det var nog det för idag, orkar inte mer. So long alla söta ärtor
(jag vill, jag vill föresten ha dig, jävligt mycket och jävligt gärna nu och här!)