ärnst

Och så var det det där med kärleken igen. Och livet. Och kanske lite döden. För det är väl det som allting kretsar kring? Jag har suttit och läst en massa kloka talesätt, vilket bara leder till för mycket funderingar. Mer än vanligt, vill säga. Ödet tar en dit det vill. Och så är det ju, förutsatt att man tror på det där med ödet och allt annat filosofiskt tjafs. Jag gör nog det, tyvärr. Något måste man ju skylla på, och det där med gud känns allt för fantasilöst. Tror jag ska köpa mig en bok om drömtydningar, om jag vågar. Vad jag ska med den till vet jag inte. Cyklade genom skogen som var full av vitsippor. Dessa förbannade vitsippor gör mig alltid så jävla nostalgisk. Jag vet inte varför. Men det känns inte som om det någonsin varit vinter, och därför så sjukt att det snart är ett helt år sedan klassresan, nian och balen. Tiden flyger alldeles för fort. Inte för att jag på något sätt vill tillbaka till den tiden, men det är lite läskigt. Och jag kan ju inte göra annat än att försöka förstå. Snart kommer jag väl vara åttio och sitta på hemmet, men fortfarande tro att jag är sexton. Stackars personal. Klockan är too much, skolan väntar. Jag älskar föresten onsdagar.

Lev sunt, älska väl.
So long / Ännah