ärnst

livet är hårt, men rättvist. vi möter alla en dag samma livsöde, vare sig vi vill det eller inte: den mytomspunna döden. det började med att mormor och morfar satt och fyllde i papper till banken som förklarar vem som ska bli förmyndare över deras pengar vid eventuell olycka, bortgång osv, varpå jag senare hittade mormors testamente på datorn (jag läste det inte). därefter gick jag ner i köket för göra den rituella räden i skafferiet och fann mormor med att stå och rensa recept: "jag håller på att sortera alla mina recept så att du kan få dem när jag går bort. se här, jag har sorterat dem efter fiskrätter, kötträtter, kycklingrätter, bakverk, kakor osv. de ligger under de numrerade flikarna så att du lätt ska kunna hitta dem. fiffigt va!? eller vill du hellre att jag ska skriva ut dem på datorn för dig?" . det låter som att hon ska resa bort och planerar för att underlätta mitt kommande jobb som blom- och kattvakt: "vattenkannan står på bänken i tvättstugan och näringtillskottet finns i burken bredvid. kattmaten står i kylen och matskålarna på diskbänken. tidningen lägger du bara i korgen. allt är väl förberett, så det ska nog gå lätt och snabbt. OROA DIG INTE. eller vill du föresten hellre att jag ställer vattenkannan på köksbänken också, så att du slipper gå till både tvättstugan och köket!?". vad säger man? "åh, vad gulligt att du förbereder för din död. jag ser med glädje fram emot att motta dessa recept". är det vad man gör när man är sjuttiofem plus? förbereder slutet, precis som man gör när man ska sluta nian. sorterar upp och ser till så att allt är på plats och redo för nästa generation. man städar upp efter sig själv. jag blir vettskrämd. det är inte så att jag fruktar min egen död, jag lever ju trots allt efter mottot "dör du så dör du, och då är du död och kan inte göra något åt det". men tanken på att någon annan skulle dö ifrån mig gör mig livrädd (just livrädd - där kom det i alla fall). nu har jag kommit in på illvållande tankar, så jag slutar med dem nu.  

jag befinner mig som sagt i huvudstaden (egentligen i en av alla dess förorter, men det låter inte lika bra). idag har jag dock hunnit med att besöka diverse provrum med diverse klädplagg i diverse affärer tillsammans med cecilia lind. men eftersom hon hade sommarskor och jag högklackat tröttnade vi på att knalla och landade istället på ett av stockholms, enligt henne, mysigaste caféer. med min ringa erfarenhet av stockholms caféutbud borde jag hålla med. de serverade i alla fall varm, nybryggd fågelsång, vilken smakade absolut mycket bra. tiden är dock allt för knapp, och eftersom vi träffas allt för sällan och då har ungefär ett halvt livs lång uppdatering att redogöra för, hann vi knappt ens börja innan vi var tvungna att farväla oss igen. syndigt synd det där med tid ibland. hur som helst var det jättekul att se henne, få lite stockholms uppdatering och helt enkelt bara spana från andravåningen med lite rykande fågelsång i handen. 

jag måste samla energi inför morgondagens raska långpromenad med morfar, så jag antar att det är dags att utforska sängen.

egentligen vill jag inte skriva ett bittert anti alla hjärtans dag-inlägg, så jag ska låta bli. det blir med andra ord inget inlägg alls. jag har i största möjliga mån hållit mig borta från allmänheten, begravt mig under mitt täcke och ätit gelehjärtan som min mamma köpt mig. tack, mamma (inte riktigt sant, men de vardagliga strapatserna till frissan, sj och pressbyrån skulle bara förstöra tyck synd om mig-manéren jag enkelt försökt bygga upp). imorgon är en annan dag och jag drar till stockholm. men, för att avsluta med min och julia's standardfras: "det är alltid lika kul när det går bra för andra".