ärnst

jag har pratat med väggen. nej, det har jag inte. men tanken slog mig och kanske hade det varit bra. för väggar är likgiltiga. de lägger sig inte i där de inte borde (nej, de lägger ju sig inte i överhuvudtaget), de tar inte ställning och kläcker inte heller fel kommentarer vid fel tillfällen. de bara står där, rakt upp och ner. så simpelt, men så bekvämt. det är bara till att låtsas att det lyssnar. jag kan säga precis vad jag vill om precis vad jag vill. orden behöver liksom inte komma ut rätt och de kommer aldrig att nå obehöriga. åh, det låter så bra. men om verkligheten verkligen är så vet jag inte än. och om jag någon gång skulle våga testa kan jag bara anta att det skulle kännas en aning weird att föra monolog med väggen. eller säger man kanske mot väggen? eller för?  för den är ju inte direkt delaktig. inte mer delaktig än jag själv bestämmer att den ska vara. någon gång när jag är i behov ska jag testa. sen ska jag analysera resultatet och återkomma.

onsdagar är till stor del från och med nu fyllda med absolut ingenting. tre långa håltimmar där det inte finns mycket mer att göra än att ägna sig åt godisätande och meningslöst dravel. men åtminstone slutar de bra med livskunskap hos the one and only peter. åh, han är för underbar. ett riktigt flummtroll med pippitröjor och stickade strumpor i sandalerna. där kommer det bara filosoferas och diskuteras. lugnt, skönt och coolt. ett och annat äpple lär också bli uppätet.

när jag försökte fylla ut min långa håltimme med absolut ingenting kom jens med den tråkigsåattdenbliroliga idén om att samla metro på hög i mitt skåp, bara för att se hur lång tid det skulle ta att fylla hela nederdelen. om jag ska förverkliga detta eller ej har jag inte bestämt. men jag ska nog ge det ett försök i en vecka iaf. och apropå metro. jag råkade av någon lustig anledning snegla över mitt dagshoroskop, och trots att jag bestämt mig för att inte tro på sånt kan jag inte låta bli att göra det iaf. åtminstone inte när det stämmer, och det gör det ju ofta. Oxen 30/8; oroa dig inte för saker som ännu inte hänt - ditt sunda förnuft borde säga att du förstorat upp ett problem. hej, det är läskigt och ja, jag måste verkligen skärpa mig på den fronten. åh, julia har alltid rätt. den bruden är cool och efter att hon stått ut med mitt dravel då jag lättat hjärtat (eller i mitt fall mestadels hjärnan) känns allt så mycket bättre igen. jag förstår inte att hon orkar. men det gör hon och jag är tacksam. tacksam vore jag också för en säng, men mitt jag har inte fått övertaget om detet. jag lär bli sittandes. men inlägget bör nog avslutas, det blir alldeles för mycket ingenting av absolut ingenting. så gick det idag.

kärlek,

äärnst.

indvalen har satt igång och jag tror inte att psykologin på något sätt är bra för mig. ju mer sådant jag pumpar in i mitt huvud, desto mer tänker jag. och tänka är jag ju redan tillräckligt bra på. men jag kan inte bortse från att det är intressant, och hela eftermiddagen har jag krigat med jaget, detet och överjaget. hej, jag är psykologidumihuvudet. jag väntar otåligt på att mamma ska komma hem, för förhoppningsvis har hon med sig mitt zebraparaply. det är stört coolt. så imorgon hoppas jag på regn (så länge marken håller sig torr bara, men det är väl en omöjlighet). för övrigt ska vi börja med något nytt genrerprojekt i skolan nu, och bara tanken på bond får mig att spy av tristess. alla låtar låter lika dunkelt tråkiga och monotona. men blir det ändå av tänker jag insistera på att få ha en svart latexdräkt, och får jag inte det vill jag inte vara med. nu sitter jag här och studerar regnet. det regnar genom solen och dropparna lixom blänker när de trillar ner. fint. jason sjunger you&i both för mig i den finaste versionen av alla - live at java jones. åh, det är grymt! nu kom mamma med mitt paraflax och till min besvikelse är det inte alls lika snyggt som i affären, men alldeles lagom coolt ändå. egentligen har jag inte mycket att tillägga, dagen har varit som dagarna brukar vara. rutinmässiga och flummiga. vad säger du när jag säger grekland? och sen band vi ihop säcken, slöt cirkeln eller whatever else man vill kalla det. snart ska jag in till kim för television och annat nonsens, men först måste jag ha mat.

dags för meningslöst bloggande. jag vill att mitt liv ska röra sig framåt och jag försöker verkligen släppa allt bakom mig. men jag har en tendens till att alltid älta saker och ting, vända upp och ner och in och ut på problemen och istället för att slutligen släppa dem, håller jag dem hårt så att de både gror och möglar - samtidigt. hur är det möjligt att ens ha en sådan extrem tankeverksamhet? jag låter mig styras av principer, funderingar och ogrundad taktik. jag lovar, om en vecka har jag gått under. för den panik som jag känt de senaste fyra dagarna, kan inte liknas med något annat. det är som om jag haft en elefanthjord omkringflängandes i kroppen, en stor, kall isbit i halsen och extrema, skjutande pansarvagnar i huvudet. häromdagen visste jag inte vart jag skulle ta vägen med mig själv. så i brist på kontroll öppnade jag alla köksluckor (det är sinnesjukt - är jag rubbad?), mölade i mig choklad, vindruvor och digistive, tills jag slutligen kom på att mina joggingskor otåligt väntade i garderoben. så på med dem och ut i ösregnet. det var obeskrivligt skönt och fullkomligt befriande. jag stötte på en ko som höll på att glo ögonen ur sig. fick för mig att hon ville stycka mig för att sedan långsamt käka upp mig - tugga och svälja, tugga och svälja. upp och ner i alla de fyra magarna. den var cool och jag var cool, faktiskt. när jag väl kom tillbaka hem, helt utpumpad och genomblöt, kunde jag andas ordentligt igen och åtminstone tänka relativt klart. men sen, när adrenalinet släppt och endorfinerna tagit slut var jag tillbaka på ruta ett igen. inte lika extremt, men illa nog. egentligen kanske det är så att jag inte vågar släppa mina ogrundade problem utan rötter bakom mig av rädsla för vad som ska ta över. problemen blir en trygghet till slut. något vardagligt och bekant som alltid finns där. och om jag skulle släppa dem, kommer nya saker att dyka upp. sådant som måste bearbetas på nytt för att jag överhuvudtaget skall klara av att ha dem med mig. och att bearbeta något nytt, vore att ta död på mig själv - igen. ja, sån är jag. hellre tråkigt och tryggt än spännande och ovisst. åtminstone när det gäller känslor. och trots att jag vet precis vart jag vill komma, får jag inte den respons jag lättsamt skulle ta emot. att kämpa gör ju allt mycket mer spännande, men också så mycket mer påfrestande. och när jag varken vet vad jag har att vinna eller förlora blir jag bara förvirrad och ställd. och... tom. ja, jag vet inte ens vad jag känner. bara att hela jag ekar skrämmande tomt. är det föresten sånt här som kallas filosofi? eller vad är filosofi? obesvarade frågor, djupa livsfunderingar och bottenlösa hål? eller är filosofi filosofi, endast när någon sätter stämpeln filosofi på funderingarna? att jag ens funderar över detta är minst sagt sorgligt. men nu är det som det är, och jag är den jag är. och trots att jag känner mig sorgsen och tom, är jag samtidigt ändå tillfreds med vardagen. på något klurigt sätt är det så. men det hjälper inte när natten och ensamheten tränger sig på. då dras jag istället in av it-världens härskare och försvinner in bland bloggar, snabela:n, bilddagböcker och musik. för av någon konstig anledning skänker datorn obeskrivlig trygghet. och det är skönt. det går lixom att försvinna från verkligheten, men samtidigt gå hand i hand med den. jag kan inte förklara och jag ska inte fortsätta. nu borde jag istället ge mig av till sängen för ytterligare dagdrömmar, nattdrömmar, förhoppningar och funderingar. you name it. en annan gång.

hela världen andas höst. affärerna är överrösta med skolväskor, stickade tröjor, kalendrar och annat fult. luften är kylig och luktar inte längre sommar. jag har så smått börjat få tillbaka medvetandet, men det lär ta tid. för jag kan inte ens själv förstå vad som har hänt, varför det hände eller ens när. det mesta är oklart och jag är en punkterad ballong - igen. kanske tejp och karlssons kalasklister kan hjälpa?

kanske att jag ska börja skita i världen, eller åtminstone alla mina principer. inte för att de har något med världen att göra, förutom det faktum att min värld styrs av principer. nu orkar jag inga spel, och fuck för allt som har med stolthet att göra. jag orkar inte försöka och jag orkar inte låtsas. jag vill bara vara och bara leva.  låta saker och ting komma som de vill. det är så jävla mycket lättare sagt än gjort, men allt är möjligt. livet blir som det blir och allt har en mening. vare sig den meningen ger något bra eller inte, så löser sig saker och ting alltid till det bästa - förr eller senare. något annat vågar jag inte tro. om saker och ting kan bli värre nu, gräver jag ner mig och lever livet som en blomma i öknen. eller så tar jag tag i mig själv, biter ihop, reser mig upp och landar med rak rygg. jag kan inte förneka mina känslor och jag kan inte längre kontrollera dem, men jag kan själv välja hur jag vill förhålla mig till dem. det är inte svårare än så. jag ska förhålla mig på bästa sätt, och i och med det överleva med bravur och glansen i behåll. natten kallar.

so long, over and out
ärnst.

... dessa är ledorden för oxen och de tycks stämma in alltför väl. för visst är det så att det enda som gäller för att uppnå maximal njutning är hårt jobb, oavsett vad det gäller. och jag jobbar gärna hårt, så länge jag kommer dit jag vill, får vad jag vill ha och når mina mål. jag har ägnat den senaste timmen åt att spana in alla möjliga horoskop för att bilda en uppfattning om mig själv (inte för att jag egentligen saknar en sådan, men det kan alltid vara bra att bekräfta, förstärka och bygga på den). hur egenkär jag kan tyckas verka och hur högt självförtroende jag än må ha, betyder inte det att min självkänsla sträcker sig till taket. jag är sårbar, rädd och självkritisk - precis som alla andra (inte för det egentligen har något med saken att göra, jag vill mer bara nämna det innan allt för starka förutfattade meningar byggs). nyckelorden för oxen är konst, ägodelar, pengar, egendom, mark, skönhet, musik, sång, tillgivenhet och sinnlighet. de stämmer in alltför väl, lustigt nog. i augusti finns det stora möjligheter till romantik och passion, bara känslorna vågar. detta ser jag starkt fram emot. hur det sen väl blir med den saken sedan lär framtiden utvisa. jag återkommer. min lyckoperiod lär också snart infinna sig, mer bestämt mellan den 24 augusti och den 23 september. även detta påstående lär framtiden förvisa mig om ganska snart. oxen lär ha en god förmåga att tjäna pengar, passar som arkitekt eller konstnär, såväl som bankman eller egen företagare. mina framtidsutsikter ser mycket goda ut. jag njuter. min lyxiga våning i centrala new york, med en garderob lika stor som min nuvarande övervåning ser inte alls allt för omöjlig ut. där kan jag sedan sitta, ensam och övergiven, men ytligt lycklig av alla materiella tillgångar och ett kvävande stort bankkonto. vad som är ännu mer läskigt är att hela personlighetsbeskrivningen av oxen tycks stämma in på mig. jag är envis och målmedveten - ger mig sällan förens jag fått vad jag vill eller uppnått vad jag strävat efter. mitt centrala kontor, med panorama vy ut över manhattan, med dyr design och egen sekreterare har jag snart i min bakficka. jag är pedantisk, materiell (glittrar allt för ofta ikapp med prislappen), hemkär och har ett stort behov av trygghet, både socialt och ekonomiskt... bla, bla. nu börjar jag snurra in mig alltför långt in i astrologins djuptänkande. bäst att sluta innan det når för långt in. men jag kan inte bortse från att det är intressant, mycket intressant...

åter tillbaka till verkligheten istället. seglatsen blev avslutad tidigare än planerat pga en opassande liten accident. det smällde till ganska rejält, propellerfogen sprack och stackars lilla emerald började ta in vatten. så gick det med min soliga helg vid havet. i stället ligger hon nu på land och blir väl omplåstrad av pappa. så istället för att sola och bada på rörö har jag träffade lilla new york linda och hennes russin kittin och rebecca i stan, inte alltför illa. vi började med glass, därefter sommartoppen, hamnen och en kik på volleyboll planerna där, och avslutade sedan i en asiatisk mataffär. min nästa investering skall bli en 'natural jelly fish'. inte för att jag vet hur man ska tillaga den och inte för att jag tycker att det verkar gott, utan mer för att det så motbjudande att det blir intressant. dör man så dör man och då är man död, och då kan man inte göra något åt det. min nya livsfilosofi. det låter inte på något vis vist, men de är mina ledande livsord. inte för att jag skulle dö av en 'natural jelly fish', men det kom sig bara passande. snart ska jag ut i värmen för att motionera mera med axeliten. måste bara smälta maten och dra på joggingskorna. sen är jag redo för blod, svett och tårar. svett åtminstone. efteråt hoppas jag på att axel bjuder mig på en av hans sagolika cappuccinos, eller en ice-espresso. jag skall förhandla mig till dem. jag är ju oxe (som sagt) och får alltid det jag vill ha - med ärliga eller oärliga medel. kom ihåg det.

lev sunt och älska väl, eller älska mig
love, ärnst.