ärnst

Jag känner noll, verkligen noll. Alltså, ingenting. Det är tråkigt. Mycket trist. Kanske att det beror på att jag bara jobbar, gäspar, äter och sover mest hela dagarna. Jag har helt enkelt blivit en avsocialiserad varelse med orakade ben. Men inte ens det orkar jag bry mig om längre. Jag är trött på att vänta på att veckan ska ta slut. Ju mer jag väntar desto längre tid tar det. Jag är trött på att vänta överhuvudtaget. Ja, att vänta på bussen, vänta på tv:n, vänta på teet, vänta på telefonen, vänta på livet... vänta på kärlek. För jag vet ju inte ens om kärlek finns. Och gör det det, väntar jag nog fördjäves ändå. För när det kommer till sådant som känslor är jag usel, somliga vet precis vad jag menar. Det är så mycket lättare att bara stänga av, låtsas som ingenting och fly bort. Då behöver jag inte ge mig själv och jag behöver inte riskera att bli vare sig sårad eller sviken. Jag är en tönt. Verkligen t.ö.n.t.se, på riktigt. Om jag fortsätter kommer jag garanterat sitta ensam med mina katter och klaga på alla väsnande ungar (vilket jag i viss mån dessvärre redan börjat göra). Nu är jag pessimistisk, jag vet. Men jag orkar inte mer, livet är trögflytande. Jag vill gräva ner mig. Hej och hå och hejdå!

Sommar och sol och en jävligt burned motherfucker och Julias pekfinger in the water. Internt, typ. Jag är hursomhelst en RÄKA med E, vilket inte egentligen betyder något. Det låter bara.. äh, jag vet inte. Skitsamma. Det har varit en fetnajs (usch, jag har börjat säga "fet", vilket faktiskt är... jävligt fult! Men jag antar att det bara blivit så, ibland behöver jag också låta sådär.. ball - eller inte). Whatävö. Jag snackar strunt, mestadels. Idag var det i vilket fall en himla mysig dag ute vid havet med Julia, hennes syster (en mycket trevlig filur me havar tå säj) och hennes mamma (som förövrigt, by förslag av Julia and her crazy sis, även skulle kunna bli en utomordentlig discokula, med tanke på allt glitter). Oh, hjälp. Jag har haft kul idag, myä kul. När vi kom tillbaka till Julia såg vi på Girl, Interrupted; "Call me a cab" "You're a cab". Super mysig och super fin. Sedan åt vi mackor och därefter blev jag en jävligt cool moppebrud bak på Julias fet (där kom det igen) coola moppe. Jag luffade hem med bussen, som, som vanligt, var tom. Det var jag och busschauffören och mitt paranoida jag. Jävligt illa. Jag överlevde som väl var och cyklade hela vägen genom skogen. Det tar visserligen inte mer än fem minuter. Men det var fem alldeles för jobbiga minuter. Kvällen spenderade jag med mig själv, väldigt inspirerande. Jag och mig själv glodde på Om en pojke, mycket bra. Jag var så godis sugen att jag höll på att spricka, men det fanns inte mycket mer än halvsega Brago-kex och bruna vindruvor. Nåväl, bättre än inget. Sedan har jag mest hängt här, med datorn. Jag är en nördig datanörd, for real. Coolt. Nu skriver jag för mycket oväsentligheter. Hursomhelst måste jag sova, mina ögonlock är tunga. Grannarna har dock party, de väsnas som fan. Ganska pinsamt, de shakar loss till "Best of Eurovision Song Contest 2006" eller något, och jag tror inte att många av dem är under fyrtio. Men de måste väl ha kul de med. Kanske ska göra en tripp ner till deras partylya. Nej, som sagt, jag ska sova... nu.