ärnst

som vanligt när jag och pappa bråkar bryter helvetet löst. men den här gången nådde kriget en ny dimension, eller ett nytt tillstånd. upplösningstillstånd. jag vet inte vad som hände, plötsligt bara brast det och tårarna strömmade. hela jag gick sönder. jag sa allt det där som jag har gått och burit på i hela mitt liv, men som jag aldrig vågat, velat, vågat (!) säga. om hur han hanterade skilsmässan, om hur jävla rädd jag var för honom när jag var mindre, och framförallt om hur jävla ont alla hans lögner och svek gjorde. och att den smärtan liksom har fastnat här. jag försökte få honom att förstå hur jävla hårt det har präglat mig, om varför jag inte vill berätta saker för honom och varför jag vänder taggarna utåt. jag tror han förstod. jag säger inte att det är hans fel, men det är på grund av hans lögner och svek som jag har så svårt att lite på människor, i synnerhet killar. det finns inte att, jag vågar inte, släppa folk in, riktigt nära, på livet. och bara det kan göra ont ibland. men ibland blir det så ändå, och det är dem man älskar mest, som sårar mest. förbannat jävla smärtsamt. jag har insett att jag inte kommer kunna sluta gråta förens jag har gråtit mig till söms, men jag orkar inte heller bry mig om det. ibland är det så skönt att bara låta det komma. det finns fasader man ska putsa och ytor som skall poleras noga. ju värre det ser ut där bakom, desto mer måste det glänsa på utsidan. idag var det skönt att vara ful och repig hela vägen igenom. det finns så mycket inom mig som gör så ont och som vill ut. hela min hjärna är som malt kött, jävligt köttig. kletigt och osammanhängande. dessutom är den dimmig och rörig och svart och vit och jävligt tom på samma gång. det är så mycket som är och så mycket som inte är. förbannat mycket som är svårt att hantera och, ja, ni vet väl alla hur det är att bara leva. ett annars fint liv kan faktiskt vara svårt ibland. som nu. en varm kopp te hjälper mycket. men ibland krävs det lite mer...

vem är jag att säga att livet är skit? herregud, jag vet för tusan inte ens innebörden av meningen. människor har varken hem, familj, mat eller skola. men inte fan tror jag att de går runt och tycker att livet är skit. de fokuserar på nästa steg; att överleva. så här ligger det till idag: jag började skriva ett bittert inlägg om hur jag satt på axess akuten i total panik och om hur grått det är att jag lider av halsfluss och om hur redo (tyd sarkasmen) jag var för att ta mig an ännu en höstdepression. sedan blev jag avbruten för att ta en titt på nyberg & törnblom på tv3 och insåg då hur jävla meningslöst det faktiskt är att gå runt och vara bitter. jag har trots allt, inte en enda jävla vettig anledning till att vara bitter. okej, saker och ting går inte riktig som jag vill, och jag vill lova att jag har haft ett rejält oflyt. men vad är det att gräma sig över? så mycket annat går så jävla bra (jag bor inte i ett skjul, jag har inte cancer (även om jag trodde det för en kort sekund, ang. svullen spottkörtel). jag har inte krig utanför dörren och min bästa vän blev inte ens sprängd i luften igår. jag är definitivt inte ful (faktiskt tämligen snygg, om jag får säga det själv), lider inte av låg intelligens och saknar inte skor i garderoben. ja, du förstår...). men jag har ett liv som är på tok för kort för att slarvas bort, helt enkelt. och så var det inget mer med det. egentligen kan jag inte säga att jag faktiskt är så där bitter på riktigt. det har mest blivit en trygg svada som är så lätt att ta till istället för att bara acceptera. jag ska från och med nu fokusera på hur bra jag själv är, och på allt bra som gör mitt liv så fett bra. för det är en del, vill jag lova. jag skulle kunna skriva hel lista på saker som förgyller vardagen. en lista som de saker som gör mig till denna skrämmande bitterfitta inte ens kommer i närheten av i längd och mängd. så varför låta dem styra och begränsa mig? det här kommer att låta (låter redan) fruktansvärt klichéigt, men det får gå för det: livet är livet och dess möjligheter är obegränsade. därför ska den lilla bitterfittan inte tillåtas att domdera mitt tankespektra och med det förvandla mig till ett tomt svart hål. nej, nu är det ta mig tusan slut på bitterfittans glada dagar. hennes tid är förbi. tack och adjö -vink, vink-. det här kallar jag insikt - fy fan, vad jag är bra.