ärnst

hjälp, det var nästan en vecka sedan jag sist bloggade. men jag har inte haft någon större lust. mitt liv är tråkigt och känslorna har svikigt mig rejält. inte ens dem ger mig något att begrunda mig i, att sysselsätta mig med. jag är likgiltig rakt igenom. har absolut inte lust med någonting, det bästa vore om jag kunde försvinna. inte dö, utan mer bara upplösas. som man kan hälla vatten på en målning för att få den att försvinna, skulle jag vilja att någon suddade ut min existens. jag vill leva ett kravlöst liv, men jag vet att det är en omöjlighet. skolan tar upp all min tid, jag till och med drömmer om den. och när det väl finns tid över orkar jag inte med annat än mig själv och mina andetag. och det är sorgligt. egentligen är jag översocial och i stort behov av umgänge. men nu.. jag har ingen aning. kan jag inte bara få upplösas? åtminstone ett litet tag? sen kan jag komma tillbaka igen. någon kan på nytt få måla mig som en levande varelse, en existerande människoliknande figur och en flicka med ambitioner. måla tillbaka det som en gång fanns. låt er dock inte tro att jag är självmordsbenägen, det är inte alls vad det handlar om. det enda jag begär är ett kravlöst enkelt  liv. åh, jag glömde att sådana inte existerar. jag är lat, jag vill vara en glidare och mitt största problem är att mina problem är såpass små att de knappt räknas som problem, men de gör lika ont för det. det suger, för jag har egentligen ingen rätt till att bete mig som jag gör. jag är kluven och jag är likgiltig helt jävla rakt igenom. så för stunden, sudda ut min existens.

ehm, jag borde studera, diskutera och analysera psykoanalysen. men... jag lyssnar på ella fitzgerald som sjunger jingle bells. kombinationen sensommar, jazz och julsång är faktiskt ganska mysig. som äpplepaj med vaniljsås och änglagott ungefär. så jag föredrar henne före freud. trollkarlen och allt flöt på oväntat bra, en applåd tack. sedan blev det som vanligt rappakalja hos axel. jag tror jag har börjat skapa ett starkt beroende för detta enformiga lilla spel. ja, jag nästan åtrår det. eller kanske inte, men nåt åt det hållet åtminstone. ordet som beskriver fenomenet då fiskar bajsar i stim. jag blir intellektuellt upprymd. men åter till det där med pluggande. jag gör det bara inte, kan absolut inte, vill absolut inte, men borde ABSOLUT. så är det med den saken. under helgen har jag kommit underfund med följande: hela grejen med emo tilltalar mig inte det minsta, så jag stannar hos paolo. jag har tappat gnistan. idag är det söndag och imorn är det måndag. mitt hår är i behov av en klipptant. tv:n har blivit min vän. min ipod är dum i maskineriet - den funkar bäst den vill när den själv vill, men sällan när jag vill. jag måste ta tag i mitt pluggande. träningen har legat på is allt för länge. vädret har varit underbart, men jag har bara suttit inne. jag lider av testosteronbrist - ge mig nu, tack. nästa år vinner jag idol. jag behöver en kopp kärlek, en varm kram och en lurvig kudde. bert är cool. jag ska rösta på åke och daggmaskpartiet. skam är bra. livet är trots allt helt okej. jag behöver en knäckande monolog. hjärnan fortsätter på högvarv ett tag till, jag ska leta reda på lite prozac. för tillfället orkar jag inte mer, beck väntar och jag vill ha en tandborste. imorgon är det måndag, glömde jag påpeka det? syre in, koldioxid ut. jag kan fortfarande andas. man tackar!

det skriker PMS om hela mig, vilket är jobbigt, inte minst för min stackars omgivning. de som får ta de hårdaste slagen är nog mamma och pappa, men det tycker jag gott de kan ta. på träningen ploppade det ständigt upp spydiga och elaka kommentarer så fort ledaren sa något, jag kan verkligen inte hjälpa det. till slut blev det till och med så att jag hånskrattade åt henne, men bara för mig själv. usch, vilken hemsk människa jag är. som om jag själv vore perfekt!? pappa vägrade följa med mig till IKEA, så susanne fick dras med mig istället. och det var nog bättre, för hon har tålamod och en lite mer generös plånbok. lyckades utöver allt krims jag köpte även snacka till mig en golv till tak spegel för niohundra spännisar. det krävdes inte ens en övertalning, utan mer ett snyggt upplägg. när jag bor här i uteihelvetetskogen blir jag liksom som bortkopplad från verkligheten. har tom glömt att det är skola imorn, så läxorna som skulle bli gjorda är fortfarande ogjorda och hej, jag har dåligt samvete. det är förövrigt väldigt mycket kossor i min värld för tillfället. överallt snackas det kor. schweiziska vildkor som absolut inte får klappas, lösa kor på E6:an, min sadistko och oscars alla kokläder (ja, sådana med kor på). jag sover till och med själv i en pyjamas överprydd med kor. dessutom lyckas jag se bregottfabriken minst tre gånger om dagen. undrar om det betyder något, att jag egentligen kanske är en ko. eller att jag åtminstone hör ihop med dem på något sätt. tänk om jag kan prata med dem? nej, varför funderar jag ens. det lever väl många kossor här i världen helt enkelt. lågsint, men realistiskt. vad fan är lågsint för ord föresten? äh, nu lägger jag ner. har egentligen inget mer att delge mer än att jag är ovanligt lugn och sansad. inga överspel, inget drama och inga översvämmade känslor. ovanligt, men för stunden ganska skönt. det kräver ingen stor tankeverksamhet, utan mer menlöst tumrullande. jag ska hälsa på sängen. godnatt.

föresten, vem äger bilden i en stulen spegel?

jag dammsög upp två tangenter från tangentbordet. tänkte att det var lika bra att dra dammsugaren där över när jag ändå var igång. och trots att jag gjort det förut, förstod jag inte att det kunde hända igen. jag är en sån som inte lär mig av mina misstag. så påsen fick jag öppna, vilket nog var det roligaste jag gjort idag, därefter tömma den och bland förtjockat damm var det bara till att rota fram F3 och F4. inte för att jag har så stor användning för dem, men det är ju skitfult när de inte sitter där. mitt estetiska sinne är känsligt. i övrigt blev det rent och dammfritt. så dagens lärdom: dammsug inte tangentbordet. imorgon har jag stora planer på att dra med pappa till IKEA, måste ju ha tavlor och speglar. en lampa hade också gjort sig bra här. dessutom skulle jag egentligen behöva ett databord, men sådana brukar ju oftast vara fula. och jag vill inte ha ett fult bord, så får nöja mig med den snygga skivan jag har nu. ryggen får bli ett senare problem. igår hängde jag hos axel med robin och julia. det blev kaffe, rappakaljamaraton och picassospel. jag vann inte en enda gång, det suger. men kaffet var gott och framåt småtimmarna drog axel fram gitarren. när han en gång i tiden var kär i mig skrev han en sång till mig vilken han spelade för oss. den var grym och han var grym. den killen sitter verkligen och klämmer på en del dolda talanger.  sweetjesus, typ! jag och julia spatserade hem vid tre snåret, somnade vid fyra och gick upp vid halv tolv. den tjugonde oktober kommer paolo till debaser i stockholm, jag MÅSTE dit! bajsa på 18-års gränsen. men jag ska in, om det så kräver att jag måste döda vakterna för att få känna äkta paolovibbar så gör jag det. eller så får jag gräva mig genom golvet, eller kanske smita upp genom toaletten. för sedan jag sett last request-videon och lyssnat på alla liveversioner av låtarna är jag kär på riktigt. omisch, vilken kille. MÅSTEMÅSTE. jagvilletaupphonom. nu ska jag hänga med mig själv. kanske slicka på en klubba eller tugga popcorn. roligare än så vill jag inte ha det.

hej, jag är en inbillning. ja, jag är ensam här inne. åtminstone tror jag det. och det är ett problem. jag har slatter i knäna, skit på er, hej då! oj, det där skrev jag nog mest för att lätta upp stämningen som råder mellan mig och mig. ja, för den är ganska spänd ibland. som ett hårt spänt gummiband på bristningsgränsen ungefär. och när det är väldigt nära att brista, får jag dra till med nåt drastiskt. som att låta orden komma som de vill, helt opassande. för jag försöker liksom få ihop mig själv. det sunda jaget finns här någonstans, det som är helt normalt. men mitt sinnesrubbade och känslostörda jag får ibland övertaget och skenar iväg. då försöker jag faktiskt prata med mig själv (väggen får vänta tills vidare). som för att samla mig själv, och kanske för att plocka fram förnuftet och normaliteten igen. men också för att se så att jag fortfarande har en röst. för om man har en röst och kan tala måste man ha luft. mycket luft. annars kan det bli svårt att få svängning på stämbanden. och om jag både går och talar måste jag ju också andas, inte sant? jag tar det som ett gott tecken. jag är levande. inte speciell eller extraordinär på något sätt, utan bara levande (en sådan egentligen KONKRET sak som det där med huruvida jag är levande eller ej, kan jag ibland ställa mig frågande till). menhursomhelst. det där med att jag är levande innebär kort och gott att jag när som helst kan dö, men då är det så. för dör jag så dör jag och då är jag död och kan inte göra något åt det. simpelt. än en gång, jag är ingen illusion, trots att jag ibland hoppas. vissa dagar kan jag få känslan av att jag sitter på ett moln och ser ner på mig själv. men jag kan inte kontrollera vad jag gör, utan mer bara hånskratta åt mig själv och mina principer, mitt agerande, mitt störda sinne och min förvirrade själ. stämpla mig som en aning sinnessjuk, störd eller rentutav dum i huvudet. jag kan inte klandra dig, hade gjort precis samma sak om jag suttit i dina skrynkelfula byxor. men jag har läst för mycket dramatik och börjat fundera i fel banor. saker och ting har nog krockat och blandat ihop sig och sedan slagit sig ut i en enda röra. som sagt. det jag skriver är en röra. skildrar kanske min hjärna. risgrynsgröt ungefär. eller havregrynsgröt. eller kanske kompost. måste rensa tankarna. jag ska springa. jag springer snart. får se upp för kossan. du vet hon som vill stycka mig och sen äta mig. smälta mig i alla fyra magarna. jag ska springa fort, komma ikapp mig själv.
jag är ett skämt.

ps. glöm allt. ds