ärnst

jag tänkte avancera mitt spindeldödande (det blåa IKEA glaset fungerade ju uppenbarligen inte, trots tre syrelösa dagar) genom att rädda mig själv från det stora svarta fanskapet som oinbjuden tagit sin plats på min vägg, och tänkte därför försöka kväva den i en väl försluten evianflaska. så i lugnan ro, väl betryggad om att imse var i säkert förvar, gick jag och la mig. men sekunderna efter det att jag släckt lampan fick jag en sån hemsk känsla av dåligt samvete över mig. svarta moln som omringade mig, och nästan ekade fram ordet mördare... skrämmande, vill jag lova (och en aning överdramatiserat). jag vet dock inte om det verkligen hade med empati och rent samvete att göra, eller om det i själva verket handlade om att jag på fullaste allvar trodde att denna spindel var en mördarspindel av värsta slag, som på ett eller annat sätt, antingen genom att kontakta sina allierade med hjälp av uråldriga indianliknande ritualer, eller genom att själv ta sig ut ur flaskan med hjälp av diverse spindelmannen egenskaper, brutalt skulle ge sig på mig i sömnen... så jag fick tända igen, går ut i köket och överräcka den till oscar (inga dumma risker bör tas, det var ju trots allt jag som ensam bar ansvaret för att ha stängt in den) som släppte ut den i fria naturen. puh!

dock fick jag ju aldrig veta hur lång tid det tar innan en spindel kolar vippen av syrebrist i flaskan, vilket känns aningen bittert. effektiviteten hos evianflaskan är fortfarande osäker. men, det kanske är så att jag faktiskt inte är någon kall spindelmördare trots allt. för upp steg solen och torkade bort allt regn, och lyckliga imse, vimse, spindel fick mot alla odds ändå klättra upp för trån' igen...

pappa sätter igång med att spela martyr och jag kan inget annat än skratta åt honom, vilket bara gör hans humör ännu värre. det är som att han har hamnat i något liknande mannens svar på klimakteriet. eller kallas det kanske bara rätt och slätt gubbsjuka? jag vet inte, men han beter sig fruktansvärt barnsligt. ibland undrar jag vem det är som är förälder och vem det är som är trotsig tonåring. med tanke på hans beteende skulle det ibland, för utomstående kanske vara svårt att avgöra (bortsett från att han är grå och rynkig, och jag skinande och slät). kort och gott. pappor?

på tal om pappor. idag på jobbet såg jag en pappa som var och handlade med sin lilla dotter. grejen med honom var att det lös så starkt om honom hur stolt han var över att vara pappa, att det nästan gjorde ont i mig. det kanske låter klichéigt, men det var något med honom och hans relation till sin dotter, som liksom satte vibbar i luften, och som var så fint. är det så det känns att bli förälder? stort, stolt och vackert? jag undrar om min pappa också såg sån ut när jag var tre... återigen, på tal om barn och föräldrar. det är en väldig massa av barnfamiljer som kommer in i butiken, vilket, hör och och häpna, faktiskt börjat locka fram en och annan moderkänsla inom mig. jag som tidigare inte alls hade särskilt mycket för barn, jag kan uppriktigt säga att jag hyste förbjuden avsky mot dessa skrikande varelser. det som ändrade min inställning var när jag fick en ny kompis, storasyster alma. hon var störtcool. hängde med mig och hjälpte mig att stöka till tröjorna, så att jag sedan kunde vika dem. och nu har jag, som sagt, till och med börjat längta efter egna. är det den biologiska klockan som satt igång? hjälp, i så fall. det värsta är att jag till och med kan se mig själv med knattar springandes omkring mig. alla dessa lyckliga små familjer har definitivt dragit igång en längtan hos mig. herre gud! jag är 18-år och har definitivt inte plats för tillökning i min kommande tio åriga livsplan. en gång i tiden (när jag var åtta år och tyckte att mamma, pappa, barn var det roligaste man kunde sysselsätta sig med), propsade jag på att jag skulle ha barn redan när jag var arton, för "jag vill minsann inte att mina barn ska ha så gamla föräldrar som jag". detta påminner kims pappa mig om titt som tätt, med lätt sarkasm. vad visste jag då? nej, jag måste leva klart mitt eget liv först. resa jorden runt. leva loppan. göra dumma misstag. utbilda mig till något fint. tjäna pengar, osv... och slutligen, hitta rätt man med godkänd genuppsättning (nej, här talar vi inte i termer som kärlek). jag önskar mig själv lycka till med allt och inget.

lala salama!

vad är det föresten med norah jones, som gör att hennes musik drar fram så förbannat mycket känslor i mig?

jag har precis ögnat igenom lite gamla blogginlägg från förra året och hittade ett angående min och mammas kreta resa: "men det har varit lugnt och skönt med undantag för i fredags då jag och mamma gav oss ut på en 4,4 mils lång mountainbike cykling. det var vi två och resten gubbar. guiden, en ung och alltför cräzy finne som jag inte vet namnet på, charmade mig allt för bra - jag är såld. kärlek vid första ögonkastet för min del. jag är svag för tillfället. och en aning känslig. och ännu mera hysterisk, men det har jag ju redan nämnt. i vilket fall som helst kommer jag aldrig mer se honom, så det är bara att säga adjö till de tankarna. i och för sig lever jag med mottot att folk som är menade att vara tillsammans förs samman, tids nog". och tänka sig, jag träffade honom igen. nästan exakt ett år senare, på samma plats, av en händelse. nu vet jag namnet på honom, och lite mer där till... även om jag nu kanske aldrig kommer att träffa honom igen, så måste jag säga att det är bra lustigt. det där med vidskepelse är kanske lite mer än tomma ord trots allt...

ny kärlek är mest farlig. kärlek i största allmänhet gör en oftast arg och rädd, mest rädd. och så har vi gammal kärlek, som aldrig rostar, har jag hört. men den tenderar till att bli jävligt stel och svårförbrukbar om den inte smörjs och underhålls (som med det mesta, men den finns där, trycker, smärtar ibland). vänskap, däremot, dör om den inte vårdas ömt (ej lika handlingskraftigt konkret som kärleken). men den går förhoppningsvis att återuppliva igen genom överdosering av gödningsmedel, näring, vatten och prat. båda två på samma gång: svårt. antingen är man mekaniker, eller så är man trädgårdsmästare. i få lyckliga fall, jävligt mångsyssligt begåvad. verkligheten visar sig ju dock sällan sådan, och det kan ju tyckas synd. jag tycker att det är synd. fördjävla obegripligt.