ärnst

för att ta vid där jag slutade. CHOKLAD. jag har just gjort den förskräckliga upptäckten av att komma på mig själv med att äta piratkopierad marabou. skamligt. JAG HADE JU SETT FRAM EMOT ATT MÖLA EN AROMFYLLD OCH KRÄMIG KAKA, men den smakade mer som en blandning av mjöl, bitarna i chokladkalendern och arabchoklad och alltså inte vad jag hade väntat mig. har jag förväntat mig en riktig, krämig och himlagod marabou vill jag ju ha det också (lev med att jag byter tempus som jag behagar). måste köpa en äkta (om nu inte denna mot all förmodan är äkta). och om så nu är fallet, att den är äkta, ska jag reklamera den (jupp, vi fick besök av herr konsumentvägledare idag, så jag vet mina rättigheter som konsument). jag ska dra nytta av dem och kräva minst en flyttlåda full med choklad. kan ju bli ett riktigt uppköp trots allt. dock skyler det inte den besvikelse jag nu känner över att det smakade piratarabchoklad rättigenom när jag faktiskt sett fram emot en vidunderlig smakupplevelse. så dagens lärdom tillsvidare får bli: köp aldrig king size marabou av ett internationellt flygbolag på en flygtur mellan london och göteborg. det var nog det hela. nu måste jag ta tag i relationsproblemet julius caesar vs ärnst, vi funkar helt enkelt inte – och det är ett problem, han påverkar trots allt mitt svenska betyg. fördjävligt! han är ju inget annat än en fossil av märklig sort, stendöd. hursomhelst. so long igen, adjo!

har spenderat större delen av dagen i skolan, precis som varje måndag. spanat in en och annan snyggve, dött av skratt och antagligen skämt ut mig som jag brukar.  men det bjuder jag på. när jag och hannah kommer igång är det svårt att sluta. vi har kanske dålig humor i andras ögon, men tillsammans är vi oslagbara. jag har skrattat tills jag inte orkade stå på benen, vilket var behövligt. dessutom har jag gjort den bittra upptäckten att det är ytterst få som tar mig på allvar. visserligen har de väl all rätt i att inte göra det, jag var ju inte så sur som jag ville ge sken av. men bara det att jag inte kan få dem att ta mig på allvar för att jag vill att de ska göra det, är ganska  surt. hursomhelst. när jag knallat hem i mina blöta skor (ja, jag kunde vrida ur dem, jag hatar regn) fastnade jag, förvånande nog, vid datorn där jag sjönk ner i soffan och grät några floder till one tree hill. nu har jag även hela säsong tre avklarad och ett tomrum är lämnat efter århundradets bästa serie. måste tjata till mig fyran av kim på något sätt. iaf. eftersom jag är så lat att jag inte ens orkar slänga mina vindruvskvistar i soptunnan, kastade jag ut dem på altanen och hoppas nu på att de försvinner innan mamma får ryck. hon är pinande överpedantisk, vilket faktisk kan vara allt för påfrestande allt för ofta. jag gör mitt bästa för att komma med så bra ursäkter som möjligt för att inte behöva plugga. julius caesar in my ass. men det måste väl göras, i guess, och jag har slut på ursäkter. så en annan gång, i ett annat liv (åtminstone i en ny framtid) ska jag försöka komma tillbaka. vänligen notera att jag försökt hålla mig så långt borta från deeptalk som jag möjligen kan. ska nämnligen försöka leva efter de visa visdomsorden "allt blir vad man gör det till", vilka jag nypremiärade idag. vi får se hur länge det håller. nu ska jag möla choklad, mm. TACKHEJ och adjo.

well, you shake that apple tree, and life deals you an orange, and either way, either way you're cursed. don't make it a turn for the worst.

tillbaka till det där med att vänta. den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. fint. i själva verket är det ju så att den som väntar på något gott, alltid väntar för länge. allt kommer att inträffa, och det är just därför den där väntan är så fruktansvärt meningslös. de där timmarna jag rullar tummarna och tittar upp i taket på mina tio år gamla självlysande stjärnor hade jag lika gärna kunnat sova. jag hade sluppit de bottenlösa funderingar som bara förvirrar hela kroppen och fördröjer ännu mer. jag hade sluppit lyssna på tvättmaskinen, moppepojkarna, fnitter och annat oväsentligt. återigen tillbaka till det där med väntandet. det är ju, som jag så väl klargjort, det enda jag gör. och det värsta är ju att jag inte ens vet vad jag väntar på. för det är ju inget speciellt eller någon speciell. jag väntar väl kanske på att få något att vänta på. istället för att ta tag i mitt liv låter jag mig istället dras allt djupare och djupare ner dit där jag inte vill vara. det är som att min bubbla, mitt rum bara krymper och krymper, väggarna tränger sig på och är allt för nära nu. det är svårt att andas och det värsta är att jag inte ens vet varför. allt känns meningslöst och ingenting leder fram till det bättre. när ska man få betalt för allt slit? jovisst, bra betyg är väl en belöning kanske, om än en mer konstlad sådan. men den leder inte mitt liv framåt. det är bokstäver på ett papper som egentligen inte betyder särskilt mycket. de ger väl en tillfredställelse i sig, och förut har det ändå räckt. jag har alltid haft mina fina bokstäver på mina fina papper att luta mig mot. men det räcker inte, jag kräver mer. just det, KRÄVER mer. och det är väl kanske just det som är problemet. istället för att fokusera på nuet fokuserar jag på framtiden som jag inte vet ett skit om. den gnagande, ovissa framtiden som gör mig skör och galen av nyfikenhet och ångest. ångest för att framtiden ständigt kommer närmre och närmre, samtidigt som den aldrig tycks komma med något nytt. det är rörigt och för min egen del borde jag kanske sluta fundera och analysera och tänka så mycket. men det finns inte mycket mer att göra. jag känner att det jag skriver knappast leder någonvart, jag har nog klarlagt min poäng för längesedan. men jag behöver bara lätta på trycket lite. jag vet inte vem som läser, eller ens varför. men det är skönt att skriva, och jag gör väl det mest för min egen skull skulle jag tro. fast att du läser är väl bra i sig. jag har min familj som bryr sig och mina vänner som bryr sig. jag är snygg (ja, åtminstone är jag inte ful), jag är smart, duktig och begåvad, och mina betyg gör sig som sagt mycket bra på skolans hemskickade papper. jag har tak över huvudet, mer kläder än jag behöver, mat på bordet och framförallt drömmar som jag, om jag bara gav mig fan på det, skulle kunna förverkliga. ändå är det något som saknas. ett fett jävla tomrom som jag inte vet hur jag ska fylla. jag vet inte ens vad jag ska fylla det med. kanske att allt är som det ska vara, varken mer eller minde. kanske att det är jag som har för höga krav och förväntningar på tillvaron. det tycks ju så lätt för alla andra. ingen klagar, folk lever sina liv utan missnöje. eller så är de lika bra på att dölja det som jag är. kanske att du är lika trött på ditt liv som jag är på mitt. kanske att du dag ut och dag in frågar dig själv när en förändring ska komma. det kanske helt enkelt är så att man blir så trött på sig själv och den man är för att det är den enda man dras med tjugofyra timmar om dygnet, från födseln till döden, ja under hela ens existens. det är väl kanske bara att acceptera och sluta fundera. jag blir inte klokare någonstans, vilket jag också redan klargjort. det är så lätt att sakna det man inte har, men så jävla svårt att uppskatta det man faktiskt har. det är så jävla lätt att klaga på allt som är skit och trycka ner dem som av någon anledning anses sämre, men så jävla svårt att belysa det som är fint och bra och vackert. varför det är så har jag ingen aning om. hur det än ligger till så är det enda jag med all säkerhet vet, är att jag är så jävla trött på att allt är som vanligt. jag skulle kunna fortsätta i evighet, mina funderingar tar aldrig slut. men för att hålla kvar dig till sista ordet ska jag avrunda nu. jag kommer med all säkerhet att återkomma med liknande, eller kanske helt andra funderingar. om inte så har jag funnit något bättre att göra. tills vidare, lev väl eller far illa. det är helt upp till dig.

igår grät jag för första gången sedan domedagen. men det var skönt, nästan som en liten befrielse. jag står fortfarande i kontakt med mina känslor. och så satt jag ju med mina trogna åhörare, det var fint. och mysigt. ja, jag och julia stannade kvar i skolan med carro till klockan fem, trots att vi slutade tjugo i ett. jag ville helt enkelt inte åka hem. för när jag väl kom hem återstod inte mycket mer än tvånget att packa min väska, pappa väntade ju. här är jag som en isolerad fisk från antarktis. för det är kallt som tusan. jag har sovit med öppet fönster, så det är inte mycket varmare än femton grader här inne. mina fingrar är stela och fötterna har tappat känseln. och trots att jag stängde fönstret för tre timmar sedan blir det inte varmare. det måste vara något fel på elementet. 

på måndag väntar det avslutande psykologiprovet. jag har prestationsångest gånger tre, och just därför gör jag ingenting. får jag inte MVG ska jag ta livet av mig. eller åtminstone fundera på det. eller kanske sluta vara så drastisk. det vore nog att föredra.

jag har tittat på gamla bilder och blir nostalgisk som tusan. johan påminde mig om in gamla designlåda som jag glömde på polhem, vilken de hittade härom dagen. jävlar, det var längesedan. och vad har hänt sedan dess? inte mycket. jag får panik över tiden. det går inte att stanna upp ens för ett ögonblick och dagarna rinner iväg. allt blir som en enda sörja, samma sak från dag till dag. det är skrämmande, för det finns inte något jag kan göra åt det. och om det skulle finnas något, hade jag antagligen inte haft någon ork till att ta tag i det och åstadkomma förändring ändå.

ibland blir man förvånad när människor inte visar sig vara vad man trott och förväntat sig att de skulle vara. ännu mer förvånad blir man när människor förvirrar en på ett allt för obekvämt sätt. ja, så är det.

ibland, för det mesta, vet jag inte vad jag vill ha sagt och om jag ens har en mening eller en poäng med det jag skriver. jag måste äta, sova, plugga och leva livet.

okej, stuck in sollentuna. inte allt för illa. luffade upp med X2000 igår, vilket var segt och åksjukt. jag hade hoppats på att få sitta med två säten för mig själv hela resan, men halvvägs upp blev jag bortföst från min mysiga fönsterplats av en gammal ugglig gubbe med kaffe och hembakade kanelbullar. livet är bra svårt ibland. mamma mötte mig på centralen så att vi kunde ånga vidare mot zanzibar för ciabatta med salami, mozzarella, pesto och oliver. efter det botaniserade vi innerstans alla affärer i tre timmar, men kom inte hem med mer än några temuggar, muji-pennor och en julklapp(!). jo, det gäller att vara ute i god tid. vaknade tidigt imorse och gav mig med morfar in till den stora staden för en sväng på sturegallerian och hötorget. det var coolt, för morfar är ball. han tycker det är så fascinerande att springa i de stora varuhusen med mig. efter att jag införskaffat mig en söt liten grå, klockad poloklänning bussade jag ut i förortsvischan för ett spontanbesök på edsbergs shelltapp. där stod missciss och langade korv och tuggade tuggummi. det var nog över två år sedan vi sist sågs, men hon var sig lik. lika snygg som alltid. och jag måste få meddela att hon jobbar med en riktig snyggve alá nathan kopia, jag hade inte tackat nej. dagen i all ära är mormors 75-års dag. det har varit pensionärskalas gånger 3000. jag blir nästan skrämd, jag vill ju inte bli gammal. hälften kunde inte komma på grund av sjukdom, tre ligger till och med på akuten. men de verkar så tacksamma ändå. undrar om den kommer med åldern? tacksamheten alltså. när gamlingarna rusat iväg med sina rullatorer (nå, rusat var väl att ta i) kom den yngre generationen och samma procedur upprepades igen. det blev alltså buffé, tårta och godis gånger två. jag säger då det, det ända bra med släktkalas är maten. men som sagt, på kvällen kom mina små pojkar med familj på besök, och de är alltid allt för söta. har paxat dem för framtiden eftersom de kommer blir snyggvar gånger tio. när de nu lämnat har jag hamnat här. för när mormor nu moderniserat sig så till den milda grad att hon till och med skaffat sig bredband, måste jag ju utnyttja det. och föresten, angående gårdagens idolfinal... vem i helvete tillät att den så kallade snyggerik fick förstöra känn ingen sorg för mig i göteborg på det brutala sättet? det skar sig rejält i hjärtat på mig. att han ens vågar. hursomhelst, jag måste sova.

jag har inte tid att blogga. lovar att återkomma så fort jag är i fas med planeringen (eller nåt). men en kort sammanfattning: mitt känsloliv är lika mörkt som vanligt och faktiskt en aning blasé (JA!). livet i övrigt är även det ganska intetsägande, jag följer mina rutiner, men inget mer. imorgon ska jag försöka mig på karta och kompass uppe i finnsjön (aka finland). jag vill helst av allt ha ett stort hus, jätte mycket pengar och en oändlig garderob (ja, jag eftersträvar materiell lycka eftersom det är så konkret och enkelt. jag skiter i känslor och kärlek och börjar successivt acceptera mitt öde, men det är okej). nu blir det negativt, jag är faktiskt ganska glad emellanåt, men det är inte lika intressant att varken läsa eller skriva om. JULIUS CEASAR is calling out my name from my bed, jag tror han är mysig. I'LL BE BACK SOON! och lite kärlek till er som kan i alla fall!

/ÄRNST