ärnst

jag borde (måste) egentligen plugga och ändå hamnar jag här. min motivation är försvunnen, helt väck. om du hittar den, vänligen ring 0200-666 (gratis direktnummer till helvetet, där jag förövrigt spenderar större delen av min tid med att smida den eldgaffel som jag sedan sticker upp i rumpan på alla som inte behagar mig som jag begär att de ska - jag är en elak människa innerst inne. åtminstone när jag tänker, och det gör jag ju ofta. jag tänker elaka saker om människor som inte tagit bort prislapparna under skorna. jag tänker elaka saker om tjocka människor på mcdonald's, och jag tänker elaka saker om stepledaren (framförallt när hon klagar över sin värkande höftböjare eller när hon tappar takten). nu tänker ni säkert "men, varför då? vad elak du är, folk kan ju inte hjälpa hur de ser ut. så kan man inte tänka..." osv. faktum är dock att alla människor tänker elaka saker om varandra. saken är bara den att man inte får göra det, det är inte moraliskt rätt. (inom psykologin: reaktionsbildning, använder individer som har oacceptabla känslor för andra, och kan då vända dessa känslor till sin motsats). det där var väl kanske att ta i en smula, och egentligen inte riktigt samma sak, men ni förstår vad jag menar. och det är inte så att jag skänker dessa tankar för att jag tycker att jag är så mycket bättre själv, det vill jag inte alls påstå. snarare är det så att när jag upptäcker alla andras fel och brister blir ju mina egna för stunden så mycket mindre. tänk situationen: jag äter godis, för mycket godis. men så kommer en människa med en ännu större godispåse. då är det inte längre jag som äter mycket godis, för denna frosserisyndare äter ju mer, och jag kan med gott samvete trycka i mig resten av mitt godis. logiskt va!? fruktansvärt dålig liknelse, jag vet. men det var principen jag syftade på, och den förstod du väl!? och det är ju inte så att min elaka pajkastning skadar någon, den sker ju endast i mitt tankespektra (kanske att den möjligen kan läcka ut i en och annan blick). dessutom tycker jag själv att jag är en ganska bra människa som vågar erkänna både för er och mig själv att jag faktiskt är lite djävulsk då och då, tillskillnad mot alla de som förnekar detta självklara faktum. är detta någon form av debatt som pågår i mitt huvud, men som sedan läcker ut här, där jag försöker försvara och förmildra mina elaka tankar? jag vet inte, min hjärna är ett mysterium. konstaterande dock: alla är vi djävulska. vissa mer, andra mindre, så varför förneka detta indisputabla faktum? och apropå det här med djävulen: kim tror att min katt är besatt av 666. tänk om?). det där utläggandet var bara en parentes och jag måste fortfarande sammanfatta veckans matdagbok: jag tycker att jag äter bra för att... jag får i mig alla näringsämnen eftersom... dock borde jag tänka på att... sammanfattningsvis KOMMER JAG DRABBAS AV DIABETES TYP II OM JAG INTE HINNER DÖ AV ÅDERFÖRKALKNING, HJÄRTINFARKT ELLER NÅGOT ANNAT IDIOTISKT, FÖR JAG ÄLSKAR GODIS, KLADDKAKA OCH MCDONALD'S [punkt]. jag och julia kan förövrigt helt oproblematiskt hålla igång omkring 6 samtalsämnen samtidigt på msn, vilket är ganska imponerande. jag snackar så mycket skit, mest för att fördriva tiden. jag är en ganska dålig tidsfördrivare, det enda jag gör är att fundera. jag undrar till exempel

• varför jag alltid blir sjuk när det är som minst passande
• vad det är för fel på vädret
• hur det kommer sig att jag alltid lyckas förstöra mina nymålade naglar
• varför man nödvändigtvis måste vara sjutton, när det faktiskt är den tråkigaste åldern att befinna sig i
• och till sist, när lär sig ett barn att ljuga?

snurra min värld, den är tråkig. jag har föresten ljugit... jag tycker ju faktiskt att jag är bättre än alla andra. åtminstone är det alltid den slutsatsen jag och julia drar under våra mycket givande, intressanta och kloka samtal. vi är på tok för kloka för denna värld, så jag drar nog härifrån en stund (eller så tar jag tag i sammanfattningen av veckans matintag, men det känns så... o-lockande)

inlägget saknar poäng, men det skiter jag i: över göteborg lades det i måndags ett 2 centimeter tjockt snötäcke, och på grund av detta kollapsade hela staden. snökaos och snöstorm kallades det tydligen. jo, de skrattar nog gott åt oss där uppe i norrland. och jag skrattar ganska gott jag med. det är som att det är första gången göteborg träffar på fenomenet snö, snöoskulden. åh, det är skrattretande. tågen blir försenade, bussarna kommer inte och trafiken stoppas i princip upp helt och hållet. samhället är sårbart, i alla lägen. men det stoppar inte mig, för jag är på grymt bra humör och jag kan bara inte förstå vart det kommer ifrån. det är som att jag klivit in i en ny era, men jag ska absolut inte klaga. vad som tidigare tyngde mig har jag stoppat ner i lådan 'sparas', som jag ställt upp på en hylla i klädkammaren. likt en gammal jacka som man kanske kan få användning för om några år. det är ju onödigt att stänga alla dörrar, men ännu mer onödigt att gå och gräma sig för sådant som inte ger något just nu. trogna läsare: anna har kommit till insikt, och det är fantastiskt. vad som dessutom har ökat mitt positiva humör var måndagseftermiddagens fina bondstart. trots att jag var mäkta skeptiskt till att tillbringa två och en halv timma i en biosalong till james bond manschauvinistiska framtoning blev kvällen faktiskt riktigt bra. jag och julia lyckades dessutom uppfylla de flesta av de kriterier som kännetecknar en jobbig biobesökare. det började med att jag, självklart, bredde ut mig som en gris, tog av mig skorna och blockerade hela gången med alla mina väskor och påsar. därefter småpratade vi och fnissade så ljudligt att folk vände sig om med hatiska blickar under större delen av inledningen, vi förstod ju inte att den hade börjat. och som om inte det var nog dog vi sedan fram varsin grillad panini med salami, mozzarella och tzatziki, vilket fyllde hela biosalongen med en lätt doft av vitlök. åh, mer labila idioter får man leta länge efter. på grund av mitt jättebra humör finner jag det svårt att formulera mig och jag orkar inte fortsätta försöka. så jag avslutar. och du, DU FINNS I MIN LÅDA. åtminstone ett tag till.

och så kom det jag fruktade mest av allt: strömavbrottet. gudrun returns, det är fruktansvärt. dock är jag mest förvånad över mig själv och min obehärskade reaktion. visst visste jag att jag är sårbar utan mina elektroniska faciliteter, men att jag redan trettio sekunder efter datorns död skulle drabbas av panik var en fruktansvärd insikt. jag är beroende. FRUKTANSVÄRT beroende. vi lever i ett mycket sårbart samhälle, och lika sårbar blir man själv när dess alltid annars förgivettagna funktion sätts i gungning och helt plötsligt sviker. även materialismen kan alltså vara opålitlig. läskigt. när inte ens telefonen fungerar känner jag mig själv ganska out of order. förra gången, alltså under gudrun ett, fungerade varken strömmen, vattnet eller telefonen. till och med mobilnätet hade slagits ut. då satt jag där, fast ute i skogen med en halväten aladdinask, stearinljus och en dålig bok. det var fruktansvärt. jag kände flera gånger att r.i.p kära liv låg nära. men, som en skänk från ovan, kom jag på att mammas alltid lika trogna lya kanske fungerade, så jag tog min lilla vandringssäck och stack. där var allt som vanligt, och jag som sett min undergång i vitögat, kunde dra en suck av lättnad. men, som man säger, för att matcha ettan måste uppföljaren alltid vara snäppet värre. gudrun returns har denna gång även försatt mammas lya UR FUNKTION. OUT OF ORDER. det har gått 10 minuter och jag är desperat. dock fungerar blyertspenna och papper fortfarande. men sedan, vad händer då? vad gjorde man förr i tiden? jag kan inte tänka mig ett liv utan dator, tv, iPod, mobiltelefon och allt annat som förgyller vardagen. vad är det egentligen för samhälle vi försatt oss själva i? tragiskt. tack och lov har jag än så länge min älskade arne (för er som ännu inte förstått: min hårda, vita, älskade iPod). dessvärre är han fruktansvärt seg i maskineriet, och klarar sig inte länge utan hjälp från kontaktuttagen. vi är ganska lika han och jag. så när han dör, dras nog även jag med ner. jag vågar inte tänka på det. är jag beroende? jag är beroende. förbannade, jävla sårbara samhälle.

jag är så överdramatisk. alltid. det var nog inte så farligt iaf. för femton minuter senare kom strömmen tillbaka och jag kunde lättad återgå till datorn. där är, targiskt nog, en stor del av mitt liv lagrat. än en gång: vad är det för samhälle vi själva försatt oss i? ytterligare än en gång: varför är jag så fruktansvärt överdramatisk?

jag förstår inte… men jag måste väl trivas med det? jag är hur som helst fruktansvärt beroende, och det går ju inte att undgå att det är en väldigt bekväm livsstil vi åtagit oss.

och, för att citera den allmänt kloka julia sterner:
"hur kan man döpa en storm till per och varför måste tv4 visa par som har sex i tv? (på väg i fel riktning) och till sist... varför måste man plugga på en söndag?"  - livet är bra obegripligt ibland.

nyår är över och egentligen har jag aldrig förstått grejen med högtider. de är överskattad till fullo. man slösar pengar på kläder man aldrig igen kommer använda och gör sig fin för att sedan komma hem som  den alkoholiserade, skabbiga idiot man blivit. men, sådana nätter behövs väl de med. förra årets nyårslöften var lättsamma och inte allt för allvarliga. jag lovade mig själv att 1) städa min toalett oftare 2) göra något oväntat, oplanerat, riskabelt och galet 3) prata spontant med minst 5 okända människor på kungsbacka pendeln 4) bada i en isvak 5) börja dansa lindy-hop 6) snickra en möbel själv 7) skratta så jag får ont i ryggen minst en gång om dagen 8) läsa bibeln som roman 9) få ner mina kreativa tankar på papper i form av bild 10) hälsa på min kusin i frankrike (det blir aldrig av) 11) bli konsekventare 12) hålla alla ovanstående löften 13) aldrig avge några nyårslöften inför 2007 eftersom jag aldrig kommer hålla dem som jag avgett i år. jag höll som väntat inte ett enda, men det är kanske inte heller det som är det väsentliga. i år får det kort och gott bli: 1) ta tag i det som stör och förgör mig 2) sluta tycka synd om mig själv 3) gå vidare 4) inte etsa mig fast i historien 5) ha det bästa året i mitt liv. och julia har visst på känn att detta är vårt år. och med tanke på att 2006 slutade desto sämre än det började  är det  inte mer än rättvist att det blir så. men livet är ju dessvärre inte rättvist. antigen har man det, eller så har man det inte. en del föds med tur, andra drar nitlotten. de som har flyt i livet har alltid flyt. varför kan man för alltid fråga sig. orättvisan lär aldrig utplånas. egentligen hade jag tänkt att skriva en summering av året, men finner det meningslöst, då jag faktiskt själv är medveten om vad jag pysslat med. sorgligt nog alldeles för väl. en del minnen etsar sig fast hårdare än andra. en del är fina, andra mindre lyckliga. men även de fina minnena kan smärta. kanske det till och med är dem som gör mest ont. för det är ju när man inser att dessa dagar är förbi och aldrig igen kommer infinna sig som krafterna, lusten och hoppet tryter. nostalgi i all ära, men livet går trots allt vidare precis som det vill i ett jävla tempo, vare sig man själv vill det eller inte. det är bara att flyta med och hoppas på det bästa. för som jag nämnt: jag hoppas fortfarande. en del saker består, andra gör det inte. kanske det är det som är grejen med livet, att det är så oberäkneligt?! men det gör fördjävla ont ibland. TA TAG I DIG SJÄLV DÅ, kan man ju tycka. och tro mig, jag försöker verkligen. en gång i tiden var jag fruktansvärt bra på att kontrollera mina känslor, för jag tillät mig aldrig att släppa kontrollen. men sedan kom den dagen då jag blev tagen med storm och släppte taget i alla fall. den har ännu inte återfunnits, och det är väl kanske det som är mest skrämmande. jag försöker verkligen att kontrollera mitt labila tillstånd, lägga locket på och bara förneka. men till slut kokar det över i alla fall (allt för ofta dessvärre), och jag slängs tillbaka ner på ruta ett igen. jag skriver inte för medkännande, för att provocera eller för att tycka synd om mig själv. jag skriver för min egen skull, och jag skriver för att bli förstådd. förstår du? ibland funderar jag på att viga mitt liv åt materialismen, och helt stänga av mina känslor. gör jag det behöver jag aldrig bli sårad, men lycka lär jag heller aldrig känna. det blir ett liv som likgiltig. frågan är vilket som är värst. för tillfället har jag bara en stor klump i halsen som aldrig tycks försvinna. jag kan inte gråta längre, trots att hela kroppen kokar. jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, känslorna är inte mer än en snurrig dimma. till råga på allt har mamma även tvättat min helt nyköpta favorit tröja i för hög temperatur eftersom hon "antog att den klarade det". den är krympt och förstörd. jag är förbannat ledsen. men snart är jag på fötter igen. jag vet det, och det är just därför denna eviga väntan känns så meningslös. allting når så småningom sitt slut, så jag biter ihop tills tungan blöder.

far väl eller far illa, jag drar till stockholm

^{but the days keep rolling on so painfully playing slow,}

^ärnsti