ärnst

först försökte jag mig på ett glatt och juligt inlägg, men det gick inte för i så fall skulle jag ljuga allt för grovt. därefter blev det ett allt för deppigt resultat av försök nummer två, och skulle jag publicera det hade jag också ljugit. för så illa är det inte. det är mest ganska likgiltigt, vilket iof är jävligt tråkigt. det känns helt enkelt som vilken dag som helst, en söndag i sin helhet. jag förstår inte varför den där jävla julstämningen inte vill infinna sig i min kropp, trots att jag verkligen, verkligen försökt. ja, för jag har gjort knäck, rullat julkola, ätit julmat i mängder, lyssnat på julmusik, slagit in klappar med gammaldags, rött julklappsvax, skrivit rim, sett på kalle anka, knäckt nötter, druckit snaps och klätt julgranen. men nu är det ändå över, innan jag ens hann förstå att det var här. fast det kanske är lika bra det, för då blir det inte lika sorgligt när man  inser att friden faktiskt är förbi. dock måste jag ändå erkänna att det känns lite tråkigt. inga fladdrande snöänglar i magen längre. inte ens när det var dags för julklappsutdelning kändes det att det är jul. det värsta är att jag bara ville ha mina paket så att det skulle ta slut någon gång. som en liten bortskämd snorunge satt jag där och rev i pappret. men som sagt, det är över nu och jag lever vidare och siktar högt.

dessutom älskar mitt hår mig idag, och jag älskar det tillbaka. jag är skitsnygg och det tackar jag för (för det är inte alls illa ju). dessutom har jag fått en ny skiva "miss li - late night heartbroken blues", och låt nummer sex "oh boy" gör mig på sjukt bra humör, trots att texten egentligen lika gärna skulle kunna passa till en deppig melodi, då den nästan skrämmande bra stämmer in på mig och mitt emotionella tillstånd. och det kanske är just det som är grejen med den, att den är så ironiskt rätt. hur som helst. den finaste julklappen fick jag av mormor. den är inte fin bara för att det är ett fint silverarmband med två söta hjärtan, utan för att det finns en riktig omtanke bakom det, då hon efter att tålmodigt lyssnat på mina galna utspel köpte det och formulerade armbandets syfte i ett gulligt litet rim: "två hjärtan runt din arm, kanske du någon gång behöver när ditt eget krossats av hans charm. och hjälpa dig att upptäcka att han inte var så bra, som den du faktiskt är värd och vill ha". som dinglande motivation ska det från och med nu pryda min arm. hon är bäst.

(de två mest klockrena julkapparna är dock ernst och "här sitter jag och känner in rummet", samt den överdimentionerade djungeldildon som egentligen bara är ett giraffklätt bananfodral från mina härligt fyndiga skrattmakare)

i övrigt har dagen mest bestått av tristess, väntan, besök av den ingifta, röriga släkten, samt mat och godis i mängder. allt är väl som vanligt, men ingenting är som förr. huruvida det är bra eller dåligt ska jag inte ens börja spekulera i, för det är bara lönlöst. saker och ting är som de är och ingenting går att få ogjort. framförallt inte det som tär mest, och just därför är det bara att bita ihop och le åt mitt nya armband. återigen; jag är grymt snygg idag, och min nya, fulsöta mupptröja får mig i kombination med "oh boy" på grymt bra humör. HEJA MIG och GOD snart omkommen JUL till er alla från mig.

^{yes, THIS is christmas. LOVE /
ärnstih-ah.}

^{oh boy, you make me feel like, oh boy you really turn me on boy and i don´t know what to do. i really really want to be with you like i was before. this distance between us makes me want you more. i do mean you are the cutest boy i´ve ever seen and you´ve got that something, something that i want, something that i need, a dirty little young girls dream. you make me swirl like a tiny little pearl. i will patiently wait until you´re done with that other girl. and i don´t care about your so damn good excuses, cus they turn me on. yeah they turn me on, they turn me strong, you know how to light my fuses.}

^{p.s. det absolut bästa med julen är dock att det är okej att frossa så mycket som det möjligen går, utan att man behöver få dåligt samvete. slutsats: jag älskar julen...}

jag och julia satt som deprimerade, skrynkliga russin med ytterkläderna på, på dali och klagade på allt och inget, livet och skiten - TRISTESSEN. att axel står ut förstår jag inte, men det är tacksamt att han gör det. vad skulle vi göra utan honom? han har livserfarenhet som en 80-åring, och jag förstår inte hur det gått till, men som sagt, tur är väl det.

anna: "fan vad allt är deprimerande och tråkigt"  
axel:   "men sluta deppa då"                                        
anna:  "men ska man bara vara glad då eller?"      
axel:    "nej, det är ju dumt"

sen skrattade jag åt mig själv, och förundrades än en gång över hur lätt han ser på livet. kanske att somliga har en del att lära. efter nyår börjar jag mitt nya liv: inget onödigt grubblande, inget tyckasyndommigsjälvmanér, och inget jävla deppande helt enkelt för det är så jävla meningslöst och leder verkligen ingenvart (förutom ner i skiten, och där är vill jag ju, hur knepigt det än kan låta, faktiskt inte vara). jag är förövrigt världsmästare på kommatecken, fina saker det där. än så länge lever jag, och jag börjar så smått känna mig fri från mig själv. det låter som jag har blivit frälst eller beskådat en uppenbarelse, eller whatever: jävligt klichéigt iaf. men det får göra det, för jag är lättad. det återstår att se hur länge det håller i sig den här gången, jag passar på nu.

well: den senaste veckan har sugit ur all min energi, då en hel del sakliga (men mestadels osakliga) ting sprängt mitt hjärnterritorium. bland annat har jag:

- bakat lussekatter (dock utan julstämning)
- sett på pelle svanslös julkalendern och mysteriet på greveholm (även detta utan att få den minsta julstämning)
- musikalat mig med mt2, och då spelat bondbrud och svettats i min o-tro-ligt varma våtdräkt (men ack, den är läcker)
- musikalat mig i frölunda med helt okända filurer (oh, det var spännande)
- musikalat mig med väldigt kända människor (i år blir det inte mindre seriöst än de sju dödssynderna, och jag ska sjunga och dansa som girigheten själv)
- gråtit till one-tree-hill (nu är det spännande)
- kidnappats av formler, syror, baser och kärnreaktorer
- försökt vrida tillbaka tiden (eller åtminstone stoppa klockan)
- ätit choklad och sushi i allt för stora mängder (eller nej, förstora mängder är en omöjlighet)
- spottat ur mig hat mot regnet
- inte missat ett enda avsnitt av julkalendern
- försökt få ihop bitarna i min chokladkalender, vilka har lagt sig där det passar dem
- varit allmänt gnällig och otrevlig - jag ber på riktigt om ursäkt till alla som känner sig träffade
- käkat vinterskum med smak av smultron, banan och äpple (vilken sägs ska vara 'en njutning en vacker vinterdag' - var är den vinterdagen?)
- faktiskt börjat fastna för across the nightingalefloor
- missbrukat orden zepefitta, kuk, damp, spasmer och krupp (sinnestillståndet säger ju sig självt, och vokabulären har givit smakprov på dess intellektuella innehåll. ibland undrar jag vad folk tror om mig. hursomhelst, man blir som man umgås - inget illa alls med det - och är jag... frustrerad/arg/förbannad: okontrollerbar, så är jag – simpelt!)
- på pendeltåget konstaterat att vi alla är bananianer (när hannah dessutom tog upp sitt 'bananskal' som ser ut som en överdimensionerad dildo grät jag av skratt och trodde för ett ögonblick att jag skulle kvävas av mina egna attacker - oh, det är läckert)
- stiftat rörelsen 'uok - ung och kåt' med axel på väg från godistjårän. den saknar dock syfte, men vem bryr sig om det. heja världen.
- fått en inbjudan till glögg- och pepparkaksmingel i mitt eget hus
- gått och dragit på mig nackspärr, illamående och migränsprängande huvudvärk (hugg av mig huvudet, tack)
- försökt förstå varför jag är så trött och kommit fram till att det är en kombination av för lite sömn och för lite träning (jag måste, måste får springa av mig lite sedimentslagg)
- än en gång konstaterat att det aldrig är lätt när det är svårt (ibland undrar jag varifrån jag får all min vishet)
- med axels hjälp fått tre okända människor på borås-tåget att vika sig av skratt då han helt seriöst frågade: "har du provat att lyssna på musik genom näsan?"
- diskuterat fenomenet 'rastapung - rasta pungen?' med maja och (inte helt otippat) axel
- helt enkelt varit övertrött och obotligt flummig med den där axel
- köpt råcoola diskhandskar med dödskalletryck till mormor i julklapp
- fått en ny ögonfransböjare i förtidig namnsdagspresent (glöm absolut inte min namnsdag imorgon, people)
- återigen kärat ner mig i paolo (ouh)
- lyckats skriva ett helt o-deppigt blogg inlägg - värt att uppmärksamma, då det absolut inte sker varje dag

så därför ska jag avrunda innan det är för sent, krypa ner i mitt tjocka täcke och drömma om hemsedal (lovers, we have to go). jag känner mig som en rutten banan i bananianlandet, och behöver därför lite extra omvårdnad, massage för min stela nacke och en megasizad kopp te (vilket jag förövrigt önskar mig i julklapp - en tekopp storlek ENORM alltså, döÖh)

so long, over and out, adios
kärlek från zepeankaärnst.

jag är en struts. en feg, jävla struts som stoppar huvudet i sanden så fort verkligheten blir för påtaglig och så fort känslorna börjar svalla. saknar jag kontroll blir jag rädd och flyr, enklast möjliga väg. eller så förvränger jag sanningen (också ett alternativ). jag inbillar mig känna saker som jag inte känner och trycker ner de sprudlande obekanta känslorna. jag tränger undan det som är okontrollerbart och propsar på det gamla. det luktar personlig konservatism. jävligt illa, jag är alltså en struts. jag måste ta tag i mig själv och jag måste framförallt sluta sträva efter det ouppnåeliga - man kommer ingen vart. och det börjar jag inse - smärtsamt. varför är det så lätt att stoppa huvudet i sanden och bara stänga av? ja, jag är faktiskt jävligt bra på att stänga av mina känslor (år av träning ger fina resultat). jag blir en kall vägg, rå och kylig. och då skäms jag för jag vill inte vara sån, men ibland är det redan för sent. helvete, jag är en jävla struts. och så är jag ledsen. smärtsamt sorgsen helt utan anledning. jag kan inte hitta en enda godtagbar ursäkt till att få känna som jag gör. jo, en - men den tränger jag undan, fort som fan. fast vid närmare eftertanke är faktiskt inte heller den godtagbar. jag låter min bitterhet förgöra mig, kvävande långsamt. och den förgör min omgivning. de mest oskyldiga är dem som får ta de hårdaste slagen, FÖRLÅT. jag skäms. life's a fucking bitch: GE MIG ETT MANUS. återigen: jag vill leva ett kravlöst liv efter mina villkor. men åter-ÅTERIGEN: verkligeheten är mer komplicerad än så och jag behöver ändra mitt konservativa förhållningssätt, för det SUGER och förgör. men först ska jag dricka caffé latte.